Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin mor, generalskan Mansfelt. Han rymmer, kommer till Västindien,
upplever en mängd äventyr, blir slavhandlare och mycket rik. Efter
sjutton år kommer han såsom en okänd främling tillbaka till hem-
bygden för att få moderns förlåtelse, räddar henne, då hennes hästar
skena, och blir försonad med henne. Samtidigt blir han förlovad
med en änglalik flicka, Serena, men med sig har han en demonisk
älskarinna, Hagar, som vill mörda Serena och, då detta misslyckas,
stöter dolken i sitt eget bröst. Innan hon dör, får Serena genom sitt
änglagoda väsen tillfälle att omvända henne, och allt slutar således
lyckligt. Planen är, som man härav finner, så litet verklighetstrogen
som möjligt, och den är tydligen tillkommen under intryck av Sturm
und Drangs och Jean Pauls romaner. Detsamma gäller om karak-
tärerna — till en del. Bruno, Hagar och Serena äro romanfigurer;
alla gå de tillbaka till Jean Paul, och särskilt är Bruno koncipierad
efter hjälten i Titan. Det är nog att läsa de rader, med vilka Bruno,
då en mystisk främling, introduceras för läsaren: »Mellan ekarna där
gick en man av kraftig, nästan atletisk gestalt, klädd i en mörk och
ädel riddräkt. Han gick långsamt, med armarna i kors och huvudet
nedböjt såsom i djupt begrundande. Bredvid, eller rättare bakom
honom, gick en skön, glänsande, svart häst med betslet rikt besatt
av vita snäckor. Tyglarna hängde lösa, och det vackra huvudet
böjde sig än mot gräset, än höjde det sig smekande över sin herres
axel, som tycktes vara vand därvid och lämnade sin trogne följeslagare
full frihet. Vi kunde blott se en skymt av mannens profil, ty han
gick vänd ifrån oss, men det lät oss ana ett mörkt och dystert
ansikte» — detta är ju en typisk romanhjälte från Sturm und Drang,
mörk, dyster, fylld av våldsamma lidelser och med ett dunkelt för-
flutet. När han sedermera börjar tala, sker det på de Jean Paulska
hjältarnas onaturliga, uppstyltade språk. Däremot har Fredrika Bremer
åtminstone sökt att hålla sig fri från de långa filosofiska och estetiska
utredningar, som vanprydde Presidentens döttrar och Nina. Här har
jag — skrev hon till Böklin — »kunnat följa ditt råd och låta filo-
sofien vara verkets osynliga genius, och författarinnan har själv vikit
undan för att låta sina personager föra fritt spel». Grannarna, som
kom ut 1837, är också mera lättläst än hennes föregående romaner.
Den är det även därför, att vi här möta en hel följd av ypperligt,
realistiskt tecknade karaktärer. Fredrika Bremer hade alltid velat
teckna dylika, men dittills hade hon aldrig kommit längre än till an-
satserna. Nu, i grevinnan Sommerhielms hem och under hennes anti-
romantiska inflytande, bröt realismen igenom. Romanen har den
gamla brevformen, och breven äro skrivna av en ung läkarfru. Både
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
