Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guldfogel
i Paradis
och
Cypressen.
ställer sig en av fäderna mitt framför dem, tar bägge deras händer
och lägger i sin högra hand. De bägge unga förkdara då fritt och
högtidligt, att de inför Tionos ansikte önska få leva tillsamman, så
länge de leva.» Därpå giva de varandra den första kyssen — som
man ser dock en vigselceremoni, ehuru av en friare art än den eu-
ropeiska och icke förrättad av någon professionell präst. Själva be-
rättelsen är visserligen något för »söt» för nutidens smak, men den
synes mig dock hava blivit underskattad. Ser man den historiskt,
ligger den icke så litet över Palmblads fyra tidigare berättelser —
Almquists enda föregångare inom romanen, ty Cederborghs Trasen-
berg och Trailing samt Livijns Lifberg voro ju av en helt annan
art; planen är redigare och karaktärerna äro bättre tecknade än i
Palmblads första försök.
Ungefär samtidigt skrev han en annan berättelse, Guldfogel i Paradis. Den
trycktes i Opoetisk calender för poetiskt folk, som kom ut i slutet av 1821, men
hade skrivits flera är förut; i januari 1822 berättade nämligen Almquist för Atter-
bom, att »stycket skrevs för fyra à fem är sedan», och denna uppgift bestyrkes
av flera andra skäl. Uppslaget har Almquist fått från en av medeltidens vack-
rasté och mest populära legender, som han kunnat läsa i flera moderna tyska be-
arbetningar. Legenden handlar om en munk, som i skogen lyssnar till en fågels
underbara sång och sedan återvänder till sitt kloster. Han tyckte, att han blott
varit borta en kort stund, men i verkligheten hade den korta stund, under vilken
han förnummit tonerna från Paradiset, varit tusen år. På två à tre sidor berättar
Almquist denna legend, men efter denna låter han en annan, vida utförligare
följa, som han själv uppfunnit och som skall visa motsatsen : att händelser, som
synas kräva tusen år, i själva verket tilldragit sig blott på några timmar. Denna
självuppfunna legend är vida sämre och rör sig i riddarromanens stil. Sedermera
sökte Almquist att i denna saga inlägga en djup allegorisk mening — att poesien
upphäver tidens och rummets band m. m. — men han erkänner själv, att han
från början ej tänkt på denna symbolik, »utan blott målade, vad jag såg i min
själ». Berättelsen skrevs sannolikt för Manhemsförbundet, ty i dess sjunde grad
borde enligt Almquist även »legender av ett ädelt innehåll» läsas. Därjämte ville
han tydligen åstadkomma något folkligt, ett syfte, som än tydligare röjer sig i
den 1818 utgivna folksagan Grå kappan. Detta intresse för folkdiktning fortlevde
hos honom under hela 1820-talet samt förberedde de folklivsskildringar, som han
sedermera författade. Uppslaget till detta intresse för folkvisa och folksaga hade
han nog fått från nyromantikerna, från Atterboms Nordmansharpan (1816), Geijers
företal till Svenska folk-visor (1814) och Hammarskölds Svenska folksagor (1819).
Men den rena folksagotonen lyckades han icke anslå. Rosaura, som skrevs 1822,
är en allegori, som visserligen börjar: »Det var en gång en konung», men som
strax därefter faller in i en preciös romanstil. Konungen hade en enda dotter,
»hennes panna var så vit som en sky kring Olympos, och de finaste lockar sovo
kring hennes morgonrodnande kinder». Cypressen, som förmodligen härrör från
Värmlandstiden, rör sig med flera olika sagomotiv, och i — den senare skrivna
— inledningen framhåller Almquist betydelsen av dessa sagor: »Den, som levat
sin barndom på landet, vet, vilken roll spelas av dylika historier som Den fattige
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
