Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min fiende han borde vara, men »så underbar likväl en håg inom mig
går, att icke hata jag förmår det älskvärt är». Men Deidamia väljer
icke Laonikos. Hon har älskat honom, har ständigt tänkt på honom,
fast hon trott honom vara död, Chrysoloras har hon vördat, men
aldrig älskat.
Du trott Deidamia leva? Falskt det var.
En vissnad hamn du famnat har. Som Tántalos
Till en junonisk dimma gick, sä mig du kysst.
Min hand sig rör, mitt huvud röres, foten ock,
Men det min ande icke är, som rörer dem.
Deidamia finns ej. Hon ej funnits mer
Ifrån den stund, då budet kom om hjärtats död.
Du, min Ismenes fader! Räck ditt huvud hit,
Räck mig en lock, att jag får kyssa den — och dö!
Ismene är nu hennes kärlek, och hon vägrar därför att övergiva
sin dotters fader. Detta förklarar hon även för Laonikos. I för-
tvivlan rövar han då bort Ismene: »Du är blomman, som jag sökt,
den rätta, oskuldsfulla, vinkande åt mig.» Så förflyta femton år till
dramats avslutning. Deidamia har, då hon sökt sin dotter, halkat på
en klippa och störtat ned i en dal, som genom ett ras då förändrats
till en damm; Ipsaras folk tror, att det är Deidamia, som förvandlats
till dess vatten. Chrysoloras har begivit sig ut på spaning efter den
bortrövade, och har sedan ej avhörts. Men Laonikos hade ej flytt
från Ipsara utan dolt sig och Ismene i en grotta. Då stycket åter
börjar, har han nyss dött och i ett pergament yppat sin levnads hem-
lighet för Ismene. I detsamma uppenbarar sig en skeppsbruten gubbe
— Chrysoloras, och under samtalet få båda klart för sig, att de äro
far och dotter. Om du — säger Ismene — har hatat Laonikos, så
var lugn: »Se där den dödes grift, den gröna vall, som svanor simma
tyst omkring.»
Är det hans grift? Och Laonikos är då död?
Den ädle, svärmiskt sköne ynglingen har dött?
Du skulle sett, hur hit han kom till mig en dag
Med hopp så starkt, med tro så ljuv. Sin brud han gick
Att sökande på mitt Ipsara finna här.
Så fint azurisk ingen glans i ögon förr
Jag skådat. Huru skulle honom hata jag?
Hur rättvis var hans fordran, då till mig han kom.
Allenast sitt begärde han, hans brud var min
Gemål.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
