Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
först träder oss till mötes, är en religiös mystiker och i samband
därmed den mest utpräglade nyromantiker, som vår litteratur känner.
För nyromantiken var fantasien människans högsta förmögenhet, och
det var ett brott att hämma dess fria flykt. Ingen svensk författare
— kanske med undantag av Strindberg — har haft en mer bisarr
fantasi, och ehuru båda, Almquist och Strindberg, äro vår litteraturs
nog mest betydande verklighetsskildrare, är det dock påfallande, att
de i själva verket sakna allt sinne för gränsen mellan fantasi och
verklighet. Almquist levde i sin fantasivärld, och denna var för honom
verklighet. Gränsen mellan sanning och lögn överskreds därför ofta,
utan att Almquist själv tyckes hava observerat det. En bland hans
forna kamrater i Aftonbladet, C. F. Bergstedt, skrev om honom:
»Även i de likgiltigaste saker kunde han krångla in sig i klyftiga,
till intet gagnande lögner», och strax efter flykten skrev en så kun-
nig och så välvillig bedömare som sonen Ludvig Almquist till far-
brodern: »Verkligheten är för honom intet, fantasien däremot allt, ty
jag är övertygad, att om pappa uppgjort någonting i sitt huvud, det
må vara aldrig så orimligt, verkar hans olyckligtvis allt för livliga
fantasi, att han ofta slutligen tror på det, som han själv hopdiktat.
Vad en sådan person företager sig, kan man nästan lika litet beräkna,
som vad den gör, vilken förlorat förståndet. Pappas oförmåga att
kunna se någonting, sådant det verkligen är beskaffat, utan några
tillsatser av hans egen poetiska inbillning, är väl det, som varit egent-
liga orsaken till hans motgångar och olyckor.» Hemming-Sjöberg,
som framdragit dessa yttranden, sätter med anledning av dem likväl
i fråga, om Almquist varit, vad man kallar, en patologisk lögnare.
Han anser sig böra förneka detta, ty hos dylika individer äro lög-
nerna ofta alldeles ändamålslösa, »de bruka ofta lögnen för dess egen
skull och icke såsom medel för vinnandet av något förnuftigt syfte.»
Granskar man nu — fortsätter han — Almquists osanningar, hava
de »alltid ett tydligt vilseledande och bedrägligt syfte». Hemming-
Sjöberg har här, helt naturligt, fäst sig särskilt vid Almquists brev
under flykten, då han sökte vilseleda sina förföljare, och hans upp-
gifter i dem äro onekligen mycket skickligt hopkomna i det avsedda
syftet — särskilt hans lyckade försök att narra vederbörande rörande
reserouten. Men även här förekomma åtskilliga osanningar, som
knappt äro fullt normala. Han kände dock Hiertas intelligens allt
för väl för att kunna tro honom om att godtaga osanningen om pro-
centarbolaget, om att han hals över huvud rest till Frankfurt för att
lyfta 1,000 rdr banko o. s. v. Dessa lögner synas mig fullkomligt
ändamålslösa. Härom kan ju dock tvistas. Men från Amerika be-
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
