Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lode och
VonTörne.
De geme-
ne.
rare borde ha haft hans sympatier än Döbeln och Sandels. Det moment, han
valt, är segern vid Siikajoki, men Adlercreutz har knappt inspirerat honom som de
båda andra hjältarna. Enligt min mening står den dikt, han ägnat den unge
Wilhelm von Schwerin, högre. Han hade där en ypperlig källa, ett brev från Schwe-
rin, vilket 1859 publicerats i Illustrerad tidning. Enkelt och flärdfritt redogör
Schwerin där för sina föräldrar för sitt deltagande i drabbningarna vid Omåssa
och Oravais. Man kan förstå, att enkelheten och det frasfria mod, som prägla
detta brev, skulle gripa just en så befryndad natur som Runeberg, likaså Schwe-
rins öde att redan i den första ungdomen få stupa för sitt land. Och allt detta
kommer ypperligt fram i dikten, som endast däri avviker från verkligheten, att
Runeberg, som det förefaller, låter Schwerin stupa vid Oravais, under det att han
avled först två veckor senare, dels av sina sår, dels av fältsjuka.
Två andra dikter äro något i samma stil som Von Fieandt: Gamle Lode och
Von Törne. Den förra dikten är onekligen svagare. Början, som skildrar den
fromme överstelöjtnant Lode, vilken före varje sammandrabbning trofast läser sitt
Fader vår och efter stridens slut söker upp de sårade, är vacker, men avslutnin-
gen faller ur tonen. Von Törne hör däremot till de förträffligaste styckena i sam-
lingen. Fänrikens drastiska berättarton är här ypperligt återgiven, och man får
det kanske mest levande porträttet av den indelte officeren, som sköter sina sol-
dater på samma patriarkaliska sätt, som han i freden skött sitt husfolk och sina
torpare. Det första utkastet till denna ypperliga figur hade Runeberg gjort redan
i sin förut omtalade roman, i major A-skölds person. Men i »sägnen» höjer sig
skildringen till den dråpligaste humor.
De starkaste sympatierna hade Runeberg fortfarande nog för de »gemene».
För den första samlingen hade han skrivit Sven Dufva, De två dragonerna
och Gamle Hurtig; för den andra skrev han Trosskusken, N:o femton Stolt, Lotta
Svärd och Munter. Den allvarligaste av dessa är Trosskusken. Lat, okammad
och otvättad kör den gamle Spelt sin Grålle, och alltid äro de sist i trossen på
färden mot norr: »Hästen gick i sömnen, gubben sov på kärran», och för gyck-
let var han okänslig. »Så omsider nåddes Siikajokis strand», och nu var återtå-
get slut. Spelts kärra, som förut varit sist, blev nu den första, och gubben själv
hade rakat och tvättat sig. När man frågade honom efter orsaken till denna för-
ändring, blev svaret: »Långsamt far man, när från eget land man far.» »Varför
skulle jag mitt gamla anlet två? Mera öppet hade blygseln synts därpå.» Men
nu är det annat. »Natten är förliden, dagen lyser klart! Förr så var det brådska,
då vi mest bort rasta; ädle, unge herre, nu är tid att hasta.» Patetisk, men rea-
listisk i tonen är också den förträffliga N:o femton Stolt, den enda, utom Molnets
broder, som behandlar även allmogens deltagande i kriget. Hjälten är den tra-
sige landstrykaren, som aldrig haft ett hem, ej ens ett namn: »Fähund har man
mig kallat mest.» Men efter slaget vid Lappo, där han kämpat med bland de
främste, ger Döbeln honom vapenrock och soldatnamn: N:o femton Stolt. Och
Nu sken på hans hjärta för första gång
En strimma av sol och vår,
Och ur smultna källor, med hejdlöst språng,
Framströmmade tår på tår.
Förträffligt är ock porträttet av den käcka marketenterskan Lotta Svärd, för
vilket Runeberg möjligen fått uppslaget från Béranger, som han högt beundrade.
Men mer än själva uppslaget —- att skildra marketenterskan — kan han ej hava
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
