Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sångarkung från Värmlands dal», som »en afton kvad sitt höga kväde om Fri-
thiof och skön Ingeborg». Året därpå, 1832, tävlade Sturzen-Becker i Svenska
akademien med en annan episk dikt, Veidi Alf, i trenne sånger, vilka sedermera
(1836) trycktes i kalendern Vinterblommor. Den erhöll akademiens »mindre guld-
penning», vid vars överlämnande direktören meddelade författaren akademiens
uppmuntran. Även Veidi Alf är en »götisk» dikt med ett valspråk från Voluspa
och ansluter sig likaledes till Tegnér; hela den andra sången är en imitation av
Rings drapa. Dikten har ett inom den fornnordiska litteraturen populärt motiv,
en brödrakamp. Här dräper Thorer, utan att känna honom, sin broder Veidi
Alf. Att döma härav och av några andra i Vinterblommor för 1834 införda dik-
ter stod han ännu på en götisk-romantisk ståndpunkt. Men det visade sig snart,
att han var långt ifrån rättrogen. I Grupper och personnager berättar han, att
Hagberg, Ruda och han under studenttiden ibland roade sig med att skämta med
det fosforistiska blomsterspråket och gjorde bouts rimés av »följande lättsinniga
fysionomi: flistring, förbistring, gnistring, purpurtjusning, arialjusning, astralisk,
dvalisk», och om •— fortsätter han — »man än icke offentligt uppträdde med nå-
got mera avgjort och bjärt motstånd mot de akademiska orakelmännen, förde
man dock i många riktningar ett ’dovt krig’ emot den absoluta auktoriteten, och
i allmänhet voro vi ett friskt och icke buskablygt folk. Vi hade våra idéer, och
vi voro icke rädda för att åtminstone hava vårt skämt för oss, där förhållandena
icke medgåvo, att vi angrepo Olympen med slungor och stormstegar.» De ogil-
lade Grubbes försiktiga och neutrala filosofi, J. H. Schröders pedanteri, »och man
misstager sig högligen, om man tror, att det var studentkårens anda, som utta-
lade sig genom Bottiger, när denne först uppträdde med sina sjukliga Minnen
från sångens stunder . . . Det försiggick redan i det obemärkta ett och annat,
som lade grunden till själva Geijers ryktbara ’avfall’ i en senare tid och som på
sätt och vis slutligen tvang Atterbom från sin töckniga poesi in på en mera kon-
kret litterär verksamhet.»
Detta skrevs visserligen långt senare, men det finnes ingen anledning att be-
tvivla, att Sturzen-Becker här riktigt återgivit sina stämningar under studenttiden.
Redan nu var han tydligen en ung radikal. Präst — såsom fadern önskat —•
ville han av samvetsskäl ej bliva och knappast heller ämbetsman. Efter Promo-
tionen skrev han visserligen in sig i några »verk», men avbröt nästan i början
sin tjänstgöring i dem för att i stället bliva en fri litteratör, och redan på som-
maren 1834 utgav han ett litterärt veckoblad, Arlekin, som likväl avsomnade
efter blott tretton nummer. Det innehåller dikter, noveller och recensioner. Av
dessa senare är den nog viktigaste Sturzen-Beckers angrepp: »Herr C. W. Bot-
tigers vittra författarskap.» Det var dennes sentimentalitet och koketteri, som upp-
rörde kritikern: »Den ädla sorgen är ingen papegoja, som i otid klapprar fram
sitt ve och ack i rim och meter.» Samtidigt finner man hos Sturzen-Becker ett
visst, ännu trevande försök att skapa en mera realistisk litteratur än romantikens,
delvis med en ingrediens av skandal. I Herrarne för dagen (i Pennritningar ur
Stockholmsverlden av G. H. Mellin och Sturzen-Becker 1833) skildrar han ett
Stockholmskafé och åtskilliga där uppträdande, bekanta publicister; uppslaget
har han, såsom Aftonbladet anmärkte, troligen fått från Cederborghs efterföljare.
I en annan berättelse, Tre septemberdagar i Stockholm (1834), vill han giva en
bild av Djurgårdslivet, i en tredje, Sexor-all (1834), är det Valborgsmässoaftonen
i Uppsala, som är det förnämsta partiet. Synnerligen lyckade äro dessa tecknin-
gar ur vardagslivet icke — de voro samtidiga med Fredrika Bremers första för-
Den för-
sta Stock-
holms-
tiden.
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
