Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell och historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa brev knappast den säkraste källan, ty man bör ihågkomma,
»att främmande diplomater kanske mera än andra äro utsatta för att
missledas av det viskande skvallret, och att deras naturliga opartisk-
het gent över inhemska partier oftast är förenad med en lika naturlig
brist på verklig kännedom om inhemska förhållanden».
Med Drottning Kristinas förmyndare (1838) fingo Berättelserna
därför en mer och mer förändrad karaktär, upphörde att vara en för
ungdomen avsedd läsning för att i stället söka bliva en på självstän-
diga forskningar stödd historia. Denna fortskred med rask takt, så
att det hela — intill Gustav III:s revolution 1772 — kom att omfatta
icke mindre än fyrtiosex band. Utarbetandet hade dragit en människo-
ålder; det första bandet hade utkommit 1823, det sista utgavs 1879.
Värdet av dessa senare Berättelser har emellertid blivit ett helt annat än
av de föregående, och i Svensk tidskrift för 1870 underkastade en myc-
ket kompetent domare, den alltför tidigt bortgångne historikern Niklas
Tengberg, Fryxells behandling av frihetstiden en fullkomligt nedgö-
rande kritik. Fryxell behärskade ett mycket stort källmaterial. Men
han förstod icke — vad som för en hävdatecknare är ett sine qua
non ■— att avväga de olika källornas värde, och han lyssnade hellre
till ett löst rykte, rent av till ett skvaller än till en verklig, bestyrkt
eller sannolik uppgift. Huvudsaken var för honom, att det hela fick
den »personliga», pikanta färg, varigenom framställningen kunde bliva
populär, och till de offentliga handlingarna hyste han snarast misstro.
Ett yttrande, som han låtit undfalla sig, är i detta fall betecknande.
1734 års riksdag skildrar han efter en partiskrift, Sagubrott af 1734
års riksdag, som författats av Arckenholtz. Han var — medgiver
Fryxell i en not —■ »en anhängare av Horn och än mer en fiende
till Gyllenborg och torde följaktligen hava sett saken med partiska
ögon. Han var dock en person av anseende både som människa och
som hävdaforskare — och dessutom: vi hava icke haft någon annan
berättelse att följa. En närmare granskning av de vidlyftiga stånds-
protokollen torde dock, när någon får tid och lust därtill, medföra
åtskilliga och kanske ej oviktiga rättelser.» Dem hade Fryxell ej an-
sett nödigt att taga kännedom om. Denna metod medförde, att han
upplät ett oskäligt utrymme åt en chronique scandaleuse, som ej haft
den ringaste betydelse för de historiska tilldragelserna; kung Fredriks
alla kärleksäventyr, för vilka utförligt redogöres, ha, särskilt efter den
Taubeska affären, med svensk historia ingenting haft att skaffa. Upp-
gifterna i Fryxells arbete äro därför, i motsats till Malmströms, på
grund av de källor, han begagnat, ytterst otillförlitliga, och han kan
t. o. m. begagna anekdoter, som redan blivit historiskt vederlagda,
De senare
Berättel-
serna.
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
