Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
INDUSTRITIDNINGEN NOR D E N
svaromål. För att skaffa vederbörlig respekt i dylika
fall åt granskarnas förelägganden, skulle det
säkerligen vara mycket hälsosamt, om ett maximiantal
förelägganden funnes fastslaget. Detsamma gäller om den
icke obetydliga skara ansökningar, som äro uppenbart
alldeles värdelösa. Men även i sådana fall, där
uppfinningen synes innehålla något patenterbart moment,
fastän patenanspråket erhållit alltför vid avfattning, torde
klarhet kunna vinnas på kortare tid än nu, om
sökanden vet, att han har att vänta avgörande efter ett visst
antal förelägganden och att granskningen i enlighet
därmed göres fullständig på ett så tidigt stadium som
möjligt. Enligt den föreliggande utredningen synes det
normala antalet kunna fastställas till två materiella
förelägganden. Vid meddelandet av det andra
föreläggandet skulle således stadgas det äventyret, att ärendet
skulle av patentverket företagas till avgörande i
befintligt skick. Om synnerliga skäl förelåge, borde dock
avdelningen inför generaldirektören kunna besluta, att
3’tterligare föreläggande skulle meddelas. Förmånen av
ett sådant föreläggande borde dock vara förenad med
särskild avgift.
Stadganden om det normala antalet förelägganden
efter teknisk granskning samt om ordning för meddelande
i undantagsfall av 3-tterligare föreläggande torde böra
intagas i patentverkets instruktion.»
Rörande denna angelägenhet invänder och föreslår
emellertid reservanten dr Kuylenstierna:
»Under en ganska noggrann genomgång av
patent-verket och samtal med ett stort antal ledamöter å
patentavdelningarna har jag kommit till den
uppfattningen, att det av kommittémajoriteten förordade
förslaget om föreskrift angående inskränkning av
föreläggandenas antal till i regel högst två knappast lämpligen
låter sig genomföra. Därest en dylik regel effektivt
tillämpas, synes den — om den ock i flera avseenden
medför nytta —■ för många ärendens vidkommande för-
anleda en direkt oekonomisk handläggning, som, såvitt
jag kunnat finna, kan befaras motväga fördelarna av
ett tvångsbud på området. Om åter nämnda regel mera
mjukt tillämpas, synes effekten av densamma ej bliva
i något avseende större än om man inför en särskild
avgift för lång behandlingstid. Då sistnämnda utväg, ej
minst med hänsyn till många patentsökandes legitima
intressen, synes mig avgjort mera sympatisk, vill jag
för min del förorda densamma.» (Forts.)
Tyskland har för många kemister.
Verein deutscher Chemiker e. V. har i dagarna
utsänt en allvarlig varning till alla studerande mot att
välja den kemiska banan. Under det att antalet
kemistuderande läsåret 1913—1914 var 2 729, har det
under åren 1919—1924 varit i medeltal 6 962, läsåret
1923—24 6 851. Från högskolorna avgingo med
avslutade studier läsåret 1913—14 362 kemister, 1923—
24 941, och det nu pågående läsåret väntas lämna ej
mindre än 1 100 sådana. Det beräknade årsbehovet är
ej mer än 330. Den naturliga följden har blivit, att
150 à 200 ansökningar insändas till varje ledig
begynnelseplats, och firmorna vilja endast hava de allra bästa
krafterna.
Även i andra land än Tyskland har antalet
kemistuderande ökats. Läsåret 1923—24 funnos vid tyska
högskolor 765 utlänningar, vilka studerade kemi, mot
400 före kriget.
Föreningen gör även’ en jämförelse med andra
studiebanor, av vilken framgår, att antalet tyska
studerande i medicin minskats med 49 %, i tandläkekonst
8 %, veterinärmedicin 62 %, språk och historia 27 %,
matematik och naturvetenskap utom kemi 37 %,
arkitektur 41 % och byggnadskonst 21 %. Wt.
Destillationsapparater, speciellt olika typers
värmekonsumtion.
Föredrag av docent E. Öman i Svenska uppfinnareföreningen den 27 febr. 1925. Manuskr. för Ind. Norden.
Vid en destillation i fabriksskala är det av stor
betydelse att kunna beräkna, till vilken halt
avdrivnin-gen skall ske, för att bästa ekonomiska resultat skall
erhållas. Man bör med andra ord bestämma den
ekonomiska gränsen för avdrivningen, och dit bör
avdrivnin-gen ske, men icke längre. Det är naturligtvis
fullkomligt fel att avdriva under denna gräns, ty därvid blir
kostnaden för avdrivningen större än den erhållna
varans värde. Då det vid destillation endast konsumeras
värme, och då övriga kostnader (arbetskostnad,
amortering etc) kunna räknas vara konstanta, kan man i en
fabrikation mycket lätt värdesätta destillatet i kalorier.
Man kan t. ex. säga, att 1 kg alkohol av viss styrka
är i värde lika med 10 000, 20 000 resp. 30 000 kal.,
allt efter marknadsprisernas fluktuationer. Våra
beräkningar för hur avdrivningen skall ske, kunna vi därför
göra genom att sätta 1 kg destillat i värde lika med
ett visst antal kalorier. Den ekonomiska gränsen
kommer då att bliva den halt, varvid ett fortsatt
avdrivande kommer att konsumera värme för precis lika stort
(Slut fr. föreg, nr.)
värde, som det därvid erhållna destillatets värde. Det
är uppenbart, att det blir förlustbringande att avdriva
under denna gräns. Nu kan man visserligen invända
häremot, att en fabrikation är beroende på en hel massa
faktorer och icke endast på värmets och handelsvarans
priser. Detta är visserligen riktigt, men de flesta av
s «»;
i
S 0.00
-5’
s 0.03
^coa
i
£000 SSoo &000
/cej / f>r Joo ftß /äsn/ny.
Fig. 7. G-rafisk framställning av kontinuerlig avdrivning av
etylalkohol från vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
