Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utgives och redigeras av
ingenjör Chr. Sylwan, adr.
Hollåndaregatan 20,
Stockholm. Publikationsorgan för
Svenska Uppfinnareföreningen.
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
GRUNDLAGD 1872
Bilaga: Svensk Tidskrift för
Industriellt Rättsskydd, Patent.
Varumärken m. m.,
innehållande av svenska patentverket
utfärdade patent m. m.
Nr 43 _ _STOCKHOLM DEN 26 OKTOBER 1927
Innehåll. Ind. Norden: Svante Arrhenius. Minnesteckning av doc., fil. dr O. Svanberg. — Nya uppfinningar och fabrikat i marknaden:
XXVII. Formator-gängstålcn. XXVIII. SkifTerhällar som stenbeläggning. — Nyhetsgranskningen av patentansökningar. Av bergsing. D. G.
Sjöquist. ■— ASEA:s tekniska organisation. — Teknikens varningar. — Industrimöte i Berlin. — Litteratur. — Föreningsmeddelanden. —
Notiser. — Sv. tidskr. i. ind. rättsskydd: Patentbeskrivningar. — Kungörelser ang. patent. — Eftertryck utan angivande av
källan förbjudes. — Red. påtager sig ej någon obligatorisk åsiktsöverensstämmelse med ärade förf.s uttalanden.
I n M e m or i a m:
Svante Arrhenius.
Av docenten, fil. doktor Olof Svanberg.
Professor Svante Arrhenius avled söndagen den 2
oktober i sitt hem vid Vetenskapsakademins Nobelinstitut
intill Experimentalfältet, Stockholm. Därmed har den
hittills störste gestalten i svensk kemisk och fysikalisk
forskning gått ur tiden.
Svante Arrhenius föddes clen 19 februari 1859 på
Viks gård i Uppland, som innehades av hans fader,
akademifogden Svante Arrhenius. Han blev student
1876 — vid 17 års ålder — och
filosofie kandidat vid Uppsala
universitet endast två år senare.
Efter fortsatta studier hos
professor Edlund vid
Vetenskapsakademin i Stockholm var
Arrhenius år 1884 färdig med
sin doktorsavhandling:
»Rëcher-ches sur la conductibilité
galva-nique des électrolytes»
(Undersökningar över elektrolyternas
galvaniska ledningsförmåga), ett
arbete, som ehuru i början utsatt
för mycket kritiskt motstånd
genom sin överväldigande
sanningshalt och sin grundläggande
betydelse för ofantliga områden
inom kemin och fysiken har
inlett en ny epok i dessa
vetenskapers historia. Arrhenius
doktorsavhandling innehöll
nämligen ingenting mindre än
grunddragen till den efter honom
uppkallade elektrolytiska
dissocia-tionsteorin, som inom kort — i
första hand genom Wilhelm
Ostwalds klarsynthet och entusiasm
inför den nya teorins räckvidd
— skulle komma att accepteras som ett nödvändigt
hjälpmedel för förståendet av elektrolyternas skiftande
och hittills oförklarliga egenskaper för att under de
kemiska vetenskapernas fortsatta utveckling bli av
oskattbart värde inom fysiologi, medicinsk kemi och
talrika andra områden.
Den elektrolytiska dissociationsteorin — teorin om
de fria ionerna — innebär, att vattenlösningar av
elektrolyter (syror, baser och salter, vilka i vattenlösning
eller andra lösningsmedel ha förmåga att leda
elektriciteten under transport av materia, varvid elektrolyten
uppdelas i elektropositiva och elektronegativa
beståndsdelar), ständigt innehålla elektrolyten helt eller delvis
uppdelad i från varandra fria ioner, försedda med posi-
Svante Arrhenius
* 1859 † 1927
liv resp. negativ elektrisk laddning. Begreppet »ion»
hade visserligen redan tidigare införts genom clen
engelske kemisten och fysikern Faraday, men denne forskare
antog, att elektrolyternas uppdelning i ioner ägde rum
endast under inflytandet av de motsatt laddade
elektroderna i elektrolytiska bach Det kunde synas, som om
steget från Faradays åskådning till Arrhenius’
dissociationsteori icke vore särdeles stort, men så är
ingalunda fallet. Endast genom det
överväldigande bevismaterial,
som Arrhenius med enastående
tankeskärpa hopbragte från
olika områden, endast genom en
samtidig förklaring av de
elektrolytiskt ledande lösningarnas
egenskaper i olika avseenden
( f ryspunktsnedsättning,
kokpunktsförhöjning, ångtryeksned-sättning, osmotiskt tryck) mot
bakgrunden av samma teori,
kunde den nya uppfattningen
bana sig väg till den rangplats
inom nutida åskådning, den efter
mer än 40 år ännu intar inom
materieforskningen. Arrhenius
tilldelades för sina arbeten över
den elektrolytiska
dissociationsteorin 1903 års nobelpris i kemi.
Han var därmed clen förste
svenske nobelpristagaren.
Arrhenius’ vetenskapliga
produktion under hans första år som
självständig forskare befattar sig
givetvis i första rummet med
olika rön och beräkningar över
elektrolyternas egenskaper mot
dissociationsteorins bakgrund och bemötandet av de
invändningar, som upprestes från olika håll. Tidigt
riktade han emellertid sitt intresse även på andra
företeelser, t. ex. den elektriska ledningsförmågan hos luft
och gaser.
Sedan Arrhenius efter sitt utnämnande till docent i
fysikalisk kemi (1884) fortsatt sin bana som
akademisk lärare i fysik — vid Stockholms Högskola —,
vilken befattning han tillträdde 1891, utnämndes han
år 1905 till föreståndare för det nyinrättade
Nobelinstitutet för fysikalisk kemi, vilken befattning han
innehade till sitt frånfälle. Han hade under åren 1900
—1903 även fungerat som rektor vid Stockholms
Högskola. Både under sin verksamhet som högskoleprofessor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
