Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
I N D U STRITIDNINGEN NORDEN
Den stora arbetskonflikten.
Uti Svenska arbetsgivareföreningens tidning
»Indu-stria» ävensom i norska, danska och finska
arbetsgivareorgan har publicerats nedanstående redogörelse för den
stora arbetskonflikt, som hemsökt ett betydande antal
industriplatser i Sverige under årets första månader. Vi
tillåta oss återge densamma, ävensom det fredsavtal
beträffande massafabrikerna, som sedermera meddelats i
samma tidskrift och vilket väl får anses som
huvudparten av slutet på den omfattande arbetstvisten. Den
förstnämnda redogörelsen är daterad den 1 mars.
Beslutet om fredsavtalet fattades efter intensiva
förhandlingar kl. 2 på natten till påskdagen (8 april).
I. De stora arbetsstriderna.
Då fjolårets mest betydelsefulla terminer för
avtalsuppsägning den 30 september och den 31 oktober
passerats, kunde parterna inregistrera en samlad stock av
prolongationer, som gav goda löften om fortsättning
av den arbetsfred, vilken i stort sett ägt bestånd sedan
jättekonflikten tidigt på våren 1925. Särskilt 1927 var
ett så välsignat fredsår, som goda makter sällan beskära.
De kollektivavtal — riksavtal och andra — som vid
de nämnda tidpunkterna kunde uppsägas till utlöpning
den 31 december 1927 eller i ett mindre antal fall den
31 januari 1928, omfattade sammanlagt omkring 210 000
arbetare. Av dessa uppsades endast avtal för 29 000
arbetare. Det är alltså ingen överdrift att säga, att den
ettåriga prolongationen av övriga avtal var ett resultat,
som gav vackra löften för 1928. Men tyvärr voro de
motsättningar, som stodo i samband med uppsägningarna, i
allmänhet av en desto mera svårlöst beskaffenhet. I
främsta rummet gällde detta det största riksavtalet av de
uppsagda, nämligen pappersmasseindustrin (17 500
arbetare), men även den mellansvenska
metallgruveindustrins mindre enhetliga avtalskomplex (sammanlagt
5 200 arbetare), vidare ett stort antal lokalavtal viel
hamnar i södra Sverige och Norrland, däribland
Stockholms och Göteborgs samt Norrköpings (omfattningen
var omkring 3 000 arbetare av 4150), osv.
*
Pappersindustrin i Sverige är organiserad i två
förbund, båda anslutna till Svenska
arbetsgivareföreningen, nämligen Pappersmasseförbundet (17 500 arbetare)
och Sveriges Pappersbruksförbund (13 150); det förra
förbundets riksavtal uppsades den 30 september 1927
av arbetsgivareparten och utlöpte den 31 december,
under det Pappersbruksförbundets riksavtal prolongerades
på ett år från den 1 februari 1928. På grund av
koncern- och egendomsförhållanden är separationen av
pappersmassefabriker och pappersbruk icke strängt
genomförd; det finnes å ena sidan cellulosabolag, som utom
pappersmassefabriker hava pappersbruk anslutna till
Pappersmasseförbundet, å andra sidan pappersbruk med
vertikal inriktning, som hava pappersmassefabriker
tillhörande Sveriges Pappersbruksförbund.
Produktionsintressena äro naturligtvis dessutom i stor utsträckning
gemensamma för båda förbunden; gemensam är vidare
anslutningen till Svenska arbetsgivareföreningen, och
av mycket stor betydelse är slutligen den
omständigheten, att båda förbundens arbetarestock är väsentligen or-
ganiserad i samma industriförbund,
Pappersindustri-arbetareförbundet med anslutning till
Landsorganisationen i Sverige.
Det torde här icke vara nödigt att i detalj skildra
pappersmassans produktions- och prisutveckling i
världsmarknaden. Den stegring i produktionen, som under
senare år ägt rum, saknar varje motstycke. Av den totala
exporten från de sju viktigaste exportländerna under år
1925 var Sveriges andel 26 % för mekanisk massa och
43 !/2 % för kemisk massa. Man kan förstå, att
.avsättningens fabulösa stegring under uppsvingsåren måste lia
haft en utomordentlig inverkan på den svenska
fabrikationen och produktionsapparaten. Utvidgningsarbeten
och nyanläggningar ha utförts i rask följd med växande
inverkan på produktionskvantiteten. Ett stort antal
massafabriker ha sålunda varit stadda i nästan oavbruten
utveckling. Enligt riksavtalets bestämmelser ha
driftsarbetarnas löner beräknats per tillverkad ton och trots
bromsande föreskrifter i avtalet följt med
produktionskvantiteten uppåt. Tonlönerna ha uträknats på
grundval av en vid varje fabrik uppskattad och
överenskommen normalproduktion. Så länge och där denna varit i
ungefärlig överensstämmelse med den verkliga
tillverkningsmängden, har löneutvecklingen haft ett normalt
förlopp. Den för standardgruppen arbetare (benämnd
klass I grad C) beräknade grund förtjänsten per timme,
som för högsta ortsgrupp varit 91 ore, har vid fabriker,
där normalproduktionen varit riktigt uppskattad,
visserligen i praktiken stegrats genom produktionsökning,
men endast med en skälig »tolerans» utöver grundlönen.
Denna rationella utveckling har emellertid av olika
anledningar i stor utsträckning icke blivit bevarad, utan
lönetillväxten vid många fabriker har blivit onormalt
stark och alltjämt påskyndad. Utvidgningar och
maskinella förbättringar ha hastigt ökat produktionen och
berett excessiva förtjänststegringar.
Avtalsbestämmelsen, att sådan teknisk-mekanisk rationalisering skall
åtföljas av motsvarande modifikationer i
lönberäkningen, har endast med svårighet medfört en sådan effekt,
då driftsförändringarnas verkningar endast småningom
framträtt i oemotsäglig sifferform. Därtill kommer en
tendens från arbetarepartens sida att fastlåsa den
uppskattade normalproduktionen på en för låg nivå och
därigenom vid produktionens språng uppåt framkalla
för höga tonlöner. Dessa förhållanden ha som sagt
medfört, att arbetarnas tonförtjänst per timme vid många
fabriker blivit onormalt hög och under lika individuell
prestationsgrad långt högre än vid andra fabriker.
Avtalsbromsen fungerade icke.
Under den starka högkonjunkturen för pappersmassa
kunde dessa ojämnheter i löneutvecklingen, hur
ansenliga nivåskillnaderna än voro, endast i ringa grad oroa
arbetsgivarna. Produktprisernas höjd skyddade för
förluster, stimulerade alltjämt ny produktionsökning och
förmådde arbetsgivarna att överse med
löneutvecklingens faror. Ingen ville äventyra driftens fortgång.
Riksavtalet prolongerades varje gång, och föga önskvärda
utfästelser i allmänna bestämmelser rörande
övertidsbetalning, semesterersättning, sjukvård o. d. infördes i
avtalen, bl. a. genom särskilda tillägg vid
prolonga-tionstillfällena.
Men prisutvecklingen förändrades plötsligt. När det
nu upphörda riksavtalet år 1923 i huvudsak ingicks, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:02:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/indunord/1928/0142.html
