Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
INDUSTRITID N IN GEN NORDEN
ning avdrages en viss procent av avlöningen, och till
denna lägges en lika stor del av stadens kassa. Om den
anställde lämnar stadens tjänst, får han tillbaka de
pengar han insatt med compound interest. Detaljer för
pensioneringen känner jag icke utom det, att denna regel
ej tillämpas på den som fyllt 70 år och kortare tid än
20 år varit i stadens tjänst, i vilket fall en månatlig
pension gives.
Besök i fosterlandet.
Sedan min andra ankomst till USA 1892 hade jag
ej haft tillfälle besöka hemlandet. Det är nämligen så,
att om man har en ledande anställning, så kan ett
avbrott på omkring tre månader ej gärna förekomma med
någon säkerhet att platsen står till ens förfogande vid
återkomsten.
År 1922 var dock situationen sådan, att jag utan risk
kunde begära tre månaders permission, och så kom det
sig att jag efter trettio års frånvaro åter reste hem. På
våren lämnade jag New York på Svenska
Amerika-linjens ångare »Stockholm», i vilken jag ägde några
nitar. Nu reste jag första klass och hade tillfälle
jämföra kontrasten med mina tidigare erfarenheter i tredje
klass på utländska ångare. De nio dagarna till Göteborg
under gott väder gåvo tillfälle att bli bekant med
skeppet och jag blev förvånad att se, hur tredje klass,
emigranterna, hade det här. Förr köpte man sina bleckkärl,
sked, kniv och gaffel, innan man gick ombord, och
soppan bars ned i stora kittlar och så fick man passera
förbi med sin bleckskål och erhöll en slev full; ungefär
som på Ladugårdsgärdet, då jag exercerade beväring.
Här på »Stockholm» fanns en ordentlig matsal med
fasta bord och stolar och soppan i stora porslinsskålar,
porslinstallrikar och allt annat, som hör till ett
ordentligt dukat bord. Och sovplatserna voro reguljära hytter
med bäddade sängplatser och tvättställ och musikrum
och rökrum och sanitetsanordningar, som ej kunde
jämföras med dem som voro i bruk förr i tiden. Nej, man
kan ej längre tala om »hardships» vid »krossandet» av
Atlanten med svenska fartyg.
I Göteborg mötte min bror. Han var nu gammal och
grå liksom jag själv, och han arrangerade allt för min
vistelse i Europa. Hur såg Sverige ut efter dessa trettio
års bortovaro? Ja, det bleve alltför vidlyftigt att söka
beskriva. Göteborgs spårvagnar med sina stora, slipade
glasrutor gåvo intrycket av privatvagnar, ägda av några
rika enskilda personer, och polismännen voro så fina
Fig. 4. Interiör av Wells-street-brons nedre däck i färdigt skick.
Fig. 5. Wells-street-bron färdig, med klaffarna hopfällda. Övre
däcket för pelarspårvägarna, det undre för den övriga gatutrafikeii.
karlar, att man kunde tro dem vara militärofficerare.
Bantåget såg konstigt ut med de fyrhjuliga vagnarna
och de öppna plattformarna, men lokomotivet såg
»naturligt» ut, rent och fint och litet och nätt. Resande
svenskar i USA komma nog ej fram till lokomotivet,
som drar deras tåg, och ej heller ha de stått nära
järnvägsbanken, då ett jättelokomotiv med etthundra
fraktvagnar efter sig arbetar sig fram. Tåget är så långt,
att ångvisslan ej höres till sista vagnen, åtminstone
icke då en kurva passeras. Detta vore ett tacksamt ämne
för en »maskinmänniska» med öppen blick och
berättarekonst att taga vara på. Intrycken av järnvägsresan
från Göteborg till Trollhättan voro ej så mycket det
ovanliga i landskapet som fast mera de små röda
stugorna med vita fönster- och dörrfoder och i synnerhet
ordningen och renligheten i hela omgivningen. Till och
med de små åkerlapparna sågo fina och ansade ut.
Kraftstationen i Trollhättan besöktes naturligtvis. I
mångt och mycket torde amerikanerna vara »generous»
gent emot utlänningar, men nog ser det ut, som om de
sparade på sina gillande uttryck om vad de skådat på
sina resor, till exempel i Sverige. I Chicago finns ett
hydrauliskt kraftverk, drivet av kloak- och flodvattnet
vid dess utlopp i Desplainesfloden, Illinoisfloden och
Missisippifloden. Här finnes sex turbiner om sextusen
hästkrafter vardera eller 36 000 hk men det är ju
ingenting att tala om. Trollhätte-, Edets och
Porjus-kraftver-ken äro kanske icke »de största i världen», men
imponerande äro de och giva en tydlig bild av Sveriges
maskinkultur. En järnvägsresa till Lappland och Gällivaare,
Porjus, Kiruna, Abisko och Narvik något efter
midsommar, då solen ännu i klart väder kunde ses dygnet
om, var en upplevelse att minnas för livet. Sedermera
företogo vi i sällskap med en tysk ingenjör, som för
några år haft anställning i Sverige, en rundresa genom
Tyskland. En dollar var då värd omkring 400 mark,
men det var icke alls roligt att se de av svält
förkrympta barnen och folket i de lappade kläderna. I
matvarubutikerna lågo i fönstren högar av rostat korn och
några prov på »mocka kaffe». Kornkaffet var för
tyskarna, mockakaffet för utlänningar. Någon tid tillbragtes
i Stockholm, men det vore för vidlyftigt att beskriva
iakttagelserna där.
o
A ter i tjänst.
Under år 1924 voro icke några broar, för vilka
inspektionsarbete utom Chicago erfordrades, under
konstruktion, och jag sändes därför till Birmingham. (196
m ö. h.) i staten Alabama, där United States Foundry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
