- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Firman Jaques Balzar

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Firman Jaques Balzar

Blev hattarna en framgång? Svårt att avgöra. Somliga sa ja, andra sa nej. Herr Andersson avgav följande förklaring:

Om hattarna var en god eller dålig affär, det kan jag inte säga nu. Och jag kommer inte att kunna säga det vid bokslutet. Men om tre eller fyra år ska jag kunna säga chefen, huruvida vi gjort en dumhet eller ej.

Försäljningen gick utmärkt. Så gott som hela partiet slutsåldes på några veckor. Men vad hade försäljningen kostat? De betydande reklamkostnaderna kunde man överblicka, likaså kostnaden för ökad personal. Men lokalen?

I firman Balzars fastighet fanns tvenne rätt stora lokaler med fönster och ingång vettande åt en sidogata. Här var helig mark, ty i dessa lokaler hade den unge Jacques Balzar för jämnt femtio år sedan börjat en blygsam verksamhet som coiffeur i den ena lokalen och modehandlare i den andra. Redan efter ett par år var den unga firman mogen för utvidguing och inflyttning i de vida större och förnämligare lokalerna vid stora gatan. Fastigheten ägdes vid den tiden av ett bolag, som - utnyttjande herr Balzars något hetsiga och oförvägna temperament - lyckades påtvinga firman rätt betungande villkor. Bland annat måste den hyra de gamla lokalerna för ytterligare fem år. Det var en fullständigt gagnlös börda, allra helst herr Balzar redan nedlagt sin coiffeurverksamhet. Han fick en idé. Varför skulle inte han, som prydde stockholmskans huvud med luftiga, läckra franska hattar, varför skulle inte han kunna fylla samma huvud med luftig, läcker fransk poesi? Det skulle han göra! Nom de Dieu! Han skulle importera fransk litteratur och sälja den i de gamla lokalerna.

Drivfjädrarna i det djärva beslutet voro flera. Först och främst en känslosak. Herr Balzar älskade böcker. Och han älskade boklådor. Lidelsefullt. Helt säkert skulle han ha blivit bokhandlare, om han blott icke älskat kvinnorna än mera lidelsefullt. Hans goda smak, hans fina sätt, hans vackra utseende, hans kvinnotycke och en gammal tant hade fört honom in i modebranschen, men hans hjärta var hos böckerna. Det blev honom en utsökt, ehuru kortvarig njutning att offra någon av dagens timmar i sin boklåda, bläddra i det sistkomna, samtala med de tyvärr lätträknade kunderna.

Vidare: det är någonting visst distingerat med litteraturen. Åtminstone den franska. Att sammanföra två så subtila créations som vårhatten och vårboken, c'est distingué. Den lilla bokhandeln i de gamla lokalerna skulle göra modehuset Jacques Balzar än mera exclusivt de haut gout, parisiskt. I stockholmarnas ögon. Tidens smak gick åt det hållet. Vidare gav sammankopplingen av bok och hatt herr Balzar tusende tillfällen att göra ordlekar. Han älskade ordlekar dels för deras egen skull, dels därför att kunderna funno dem charmanta och spridde dem - en sorts gratisreklam - bland sina vänner, dels därför att de gåvo honom anseende av att vara en spirituell karl. De gåvo honom den lilla distinktion, som krävdes för att framhäva hans gestalt ur det jämnsläta handelsskrået. Till sist: bokhandeln var ett experiment. Och det finns människor, som dö av ledsnad, om de inte få experimentera.

Merkantilt sett utföll experimentet illa. Herr Balzar förde en förbittrad kamp med sitt ekonomiska samvete, gav slutligen vika. Den franska litteraturen realiserades ej utan betydande förlust. I lokalerna inflyttade en vin- och spritfirma. Även nu kunde herr Balzar ha gjort ordlekar om saker som stiga åt huvudet och saker som sitta på huvudet. Han gjorde dem icke, han var en man med smak. Sedan vinfirman gjort konkurs och sedan firman Balzar inköpt fastigheten, upplevde de båda lokalerna skiftande men alltid ödmjuka öden. Än användes de som uppackningsrum eller tillfälliga lagerrum, än uthyrdes de åt mera sporadiska företag: bokrealisationer, smärre utställningar, blygsamma välgörenhetstillstäliningar. Och nu var det här, i firman Balzars enkla vagga, som Kurt sålde sina hattar.

Naturligtvis hade enkla vaggan förvandlats. De båda lokalerna hade sammanslagits och försetts med en ingång av stora mått och med svängdörr. Fönsterna hade betydligt vidgats. Golvet höjde sig amfiteatraliskt kring en halvcirkelformig plats, från vilken en halvannan meter bred gång förde till entrén. På avsatserna, sju till antalet, stodo ståndare av olika höjd, var och en med sin hatt. Tvåhundra ståndare, tvåhundra hattar. Det biträde, som på en kunds begäran tog ned en hatt till förevisning, ersatte den samtidigt med en ny. Inte nog med det: tre gånger om dagen, kl. 9, 12.30, 6.30 öppnades en dörr i amfiteaterns bakgrund och in tågade i god ordning ett tjugutal unga flickor, var och en lastad med fem hattar. I spridd skyttelinje (enligt Kurts terminologi) angrepo de ståndarna och utbytte de gamla hattarna mot nya. Efter tio minuter var utställningen förvandlad, omkomponerad. Under dessa tio minuter, tre gånger dagligen, måste polisen ordna kö utanför firman Balzars fönster. Omdekorering inför öppen ridå intresserar. Färgspelet var praktfullt. Dessa enkla små halmkroppar, som tagit regnbågen och silkesmasken samt himlens fåglar till hjälp för att med yttre skönhet dölja sin ohjälpliga inre likhet, tycktes själva vara fåglar med solig vårluft kring vingarna. Eller de liknade fjärilar. Den gamla boklådan, mättad med fransk poesi, hade förvandlats till en fjärilsamling.

Men dessa fjärilar voro sannerligen icke döda! En efter en, än oftare i par och stundom i flock, flögo de ut genom svängdörren. De spridde sig över staden, de hyste en viss förkärlek för Söders berg och backar, de älskade Djurgården, de syntes i vingat lopp kring det lugna Haga, de förekommo på Strandvägen, i skymningen singlade de fram genom Kungsträdgården, bländade av dess kaféers glans, och sent i vårnatten såg man dem långsamt försvinna bland Vasastadens och Kungsholmens stenar, sökande en vrå att vila. Det var vackert, det var vårligt. Det var alls inte enformigt, ty färgerna varierade i det oändliga. Och fjärilarna fladdrade i så olika takt, på så olika sätt. Somliga rörde sig tungt och sakta, andra hade så brått, somliga svävade makligt, förda av vindpustar än hit, än dit, andra strävade i knyckig, beskäftig flykt fram emot ett mål. Det var lustigt. Det påminde om en flickas skratt.

Men fru Balzar fann det olustigt. Hon kände sig ängslig. Tjugufem år i yrket hade givit henne den vanan att - omedvetet - fästa blicken vid varje mötande hatt. Var hatten av kvalitet, blev blicken medveten och hon sa till själv: Kan den vara från oss? Så skänkte hon den två eller tre sekunders tankar. Nu blev vanan pinsam, tack vare Kurts hattar. Överallt såg hon dem sväva omkring, dessa rysliga tingestar, med sina dåliga stommar, sina pråliga, tarvliga monteringar. Och alla voro de från "oss"! Var enda en hade "vi" på vårt samvete. De kvalde henne, de skrämde henne. Hon ville inte se dem. Hon sa till sonen:

Vet du, Kurt - jag skäms!

Han skämdes inte! Han var stolt och lycklig. Han gick inte på gatan utan att med blicken jaga sina fjärilar. Hans kamrater fann honom odräglig. Deras konversation intresserade honom inte. Han gick på spej. Rätt vad det var höjde han handen, pekade, ögonen blixtrade:

Se där! Där går en av mina hattar. Och där en till! Och där! Och där! Vi rycka framåt, vi ha vunnit bataljen!

Vunnit? Var det så säkert? Kostnaderna för ombyggnad och inredning av den nya lokalen kunde approximativt beräknas och voro högst betydande. Rimligtvis kunde endast en bråkdel därav läggas på "Kurts affär". Lokalen fanns där ju och den var präktig. Ja. Men dess inredning var så speciell. En hattbatalj som denna kan vinnas en gång, knappast flera. Man måste hitta någonting nytt. Den präktiga lokalen kunde inte stå och gapa, tom. Någoting nytt - men vad? I vilken riktning skulle firman utveckla sig? Och hade den just nu ekonomisk kraft till utreckling? Hade dess ledning tillräcklig kraft? Nu kunde han ha behövts, den där parhästen, som fru Ingeborg drömt om på lek. Han skulle inte ha blivit någon lyxhäst. Tynärr kunde hon icke sökas inom familjen.

Vidare: "hattaffären" hade vidgat firmans kundkrets kolossalt. Men dessa nya kunder funnos inom helt andra samhällsskikt än de gamla. Skulle firman övergå från kvalitet till kvantitet? Skulle den söka erövra en ny kundkrets - kanske blott för att mista den gamla? Det är inte lätt att välja, ty valet måste bli ödesdigert. Dessutom, valet borde vara en förståndssak, ena och allena. Men det kunde inte hjälpas att det också var en känslosak. För fru Ingeborg. Det hände och hände inte så sällan att hon hejdades på gatan eller i affären av gamla damer, som ville tala om för henne att de mycket väl mindes herr Balzar. Vad han var charmant! Och en sådan utsökt smak! Och en sådan trevlig människa! Och så kvick och rolig! Och så det, fru Balzar, att man kunde vara säker på att få kvalitet. Monsieur Balzar och billighetskram? - nej, min söta vän!

Fru Ingeborg tyckte om dessa gamla damer, som mindes den charmante herr Balzar. Hon brukade niga för dem. Hon hade nigit för dem, då de voro unga, vackra fruar och hon en tös bakom disken. Ekonomiskt betydde dessa gamla damer inte stort. Även om en ny publik skrämde bort dem, skulle det inte märkas i kassorna. Men i viss mån företrädde de hela den gamla kundkretsen, som firman under femtio år långsamt samlat och segt bevarat. Det var en kräsen, lättstött och förtegen kundkrets. De där människorna skulle inte komma till henne och säga: Fru Balzar, vi tycker inte längre om er affär. Ni har svikit dess traditioner och vi trivs inte mer.

Nej, det skulle de inte göra. De skulle inte varna henne. De skulle helt enkelt försvinna. En kuslig möjlighet att grubbla över, med gubben Anderssons ansikte mittemot och hans ständiga tjat i öronen: Chefen, vi börja bli gamla -

Och därhemma gick Tysta Marie och ramsade:

Förr i tiden hade vi Rikets Fruar till kunder. Nu är det fabriksjäntor. Det är att komma sig upp i världen. Förr i tiden hade vi Rikets Fruar -

Jäkt och bekymmer och sugande, mattande vårluft och jäkt igen och ständiga tvister med Kurt.

Kunde hon hjälpa, att hon inte förmådde hålla sitt löfte? Hon hade lovat, att han skulle få sköta hattaffären själv. Men när han nu kom med det ena kravet på kassa och kredit mer svindlande än det andra - kunde hon låta honom hållas? Omöjligt. Alla löften till trots. Där måste bromsas och kraftigt. Tvister. Hon blev häftig. Inte han. Han blev ledsen. Inte nedslagen. Ingenting kunde nedslå hans mod och hans förtröstan på sig själv och sin förmåga att sälja hattar. Han blev ledsen på samma barnsligt hoppfulla sätt, som alltid präglat hans sorg under de tjugofyra år hon haft nöjet av hans bekantskap. Alltså - han blev ledsen. Och - så - gav hon vika.

Långtifrån alltid, det måste hon säga till sin heder. Men alltför ofta. Det hände om kvällarna. Helt naturligt. Om kvällarna är man trött. När man stiger upp i arla morgonstund, kan man nog vara karsk och påstridig. Men sedan man varit rustande chef i 8 timmar och suttit 25 minuter i spårvagn och hälsats av Tysta Maries olycksbådande mummel och ätit en middag, som inte smakat, därför att en ledsen pojke suttit på andra sidan bordet - ja, sen är man trött. Och ger vika. Sviker traditioner och ruinerar firman.

Kurt gick aldrig ut nuförtiden, om kvällarna. När de nyförlovade, guskepris, dragit sig undan i någon skyddad vrå, kom han in i herrummet. Kom i pyjamas och pappas nattrock, som en gång varit ett dyrbart parisiskt under, nu slitet. Han var inte ledsen längre. Han strålade. Och fru Ingeborg suckar, mycket tungt. Ty hon vet, att nu har han funnit en annan utväg. Det där förslaget, som mamma sa nej till i morse, det var dumt. Det har han själv ratat. Men han har funnit en annan utväg, som chefen själv skall gilla. Så kommer han med det nya förslaget. Det är kanske lika dyrbart som det förra eller ännu värre. Men - ska hon göra honom ledsen för andra gången? Är inte två gånger om dan väl mycket? Hon ger vika. Låt Jerusalem brinna. Fast det är min stad.

För resten hade han en trollformel, som gjorde henne till vax. Lyckligtvis anade han inte, att det var en trollformel. Och hade han anat - så hade det kanske inte varit någon trollformel. Det var en hel liten ceremoni i all enkelhet. Så här gick det till. Han satt i pappas stol, knä över knä, armarna korsade, ansiktet allvarligt, ögonen grubblande under rynkade bryn. Det var första tempot. Andra tempot: han sprang upp och vandrade med tysta, smidiga steg fram och tillbaka, händerna på ryggen, ansiktet strålande av heligt allvar, ögonbrynen konvulsiviskt rynkade. Tredje tempot: vandringen sackade av, pannans rynkor utslätades, allvaret övergick i blitt lugn, han stannade framför henne, han satte sig på stolens armstöd, han böjde sig ned och stödde sin panna och näsa mot hennes kind och han viskade:

Mamma, vet du vad? Jag älskar mitt yrke.

Lidelsefullt! Som den äldre Balzar älskat böcker och kvinnor. Hur kunde det gripa henne så djupt? Hur kunde den där lilla ceremonien röra henne så mäktigt? Hon visste, att den kostade pengar. Det var under de där kvällsvandringarna han fick sina dyrbara idéer. Och ändå! Hon kunde ha böjt sig ned och kysst hans nakna fot. En fot, som hon kysst mycket ofta förr, då den var en helt liten fot.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/1_5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free