- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Giv en fest för Julia

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Giv en fest för Julia -

Vårkampanjen sackade av, stillnade. Halva extrapersonalen kunde avskedas. Felexpedieringarna upphörde, flickorna på ateljén återfingo färgsinnet. Chefens talträngda, argsinta och försmädliga telefon förvandlades till en trivsam varelse, nyttig och beskedlig. Herr Andersson tog redan sin semester, fiskade lax i Norrland. Med honom försvann ålderns tryckande börda. Chefen överraskade sig själv med att gäspa under kontorstid. Lyckligtvis var hon ensam. Hon reste sig, öppnade fönstret för vårluften, gjorde höfterfäst, bålrullning, påtåhäv, knänaböj. Det knakade i knäskålarna, ett riktigt skott. Alldeles som vid islossning. Hon beslöt att ägna nästa söndag åt Sommarro.

Kurt ville, att han och hon skulle fara allena till Sommarro. Men det stämde inte med traditionen. Första besöket var en familjehandling, ett rådslag av betydelse. Sussi och Tysta Marie måste vara med. Följaktligen även fästmannen. Dessutom gårdskarlen med mångfaldiga verktyg och husan med matsäckskorgen. Ett helt följe, två bilar fulla. En ledig plats erbjöds åt fru de Lorche. Kurt sa: Varför gumman? Fru Ingeborg svarade: Därför att det är söndag och därför att man ska vara vänlig mot gammalt folk. Alltså tog man en omväg och hämtade fru de Lorche, som väntade vid Hemmets port, svept i en mycket sliten bisamkappa. När man åkt en bit hände någonting obehagligt: fru de Lorche tog ur sin handväska upp pärlstickningen och började arbeta. Fru Ingeborg hade fullständigt glömt sitt enfaldiga försök att öva en tyst och fin välgörenhet. Nu mindes hon sitt ömkliga fiasko, skämdes och rodnade. Genast sa Kurt: Varför är mamma så röd? Mår mamma illa? Fru de Lorche, som arbetat i ungefär fem minuter, stoppade pärlstickningen tillbaka i väskan, stängde den. Hon klappade fru Ingeborg på handen och sa: Vad det klär Ingeborg med lite färg på kinderna! Jag blir kanske rödblommig jag med i vårluften. Fru Ingeborg sa: Det ska bli roligt att se, hur långt våren har kommit därute.

Som alltid vid första besöket hade våren ingenstans kommit. Det kunde man veta på förhand, men det blev alltid en besvikelse. Det var tråkigt att se de smutsiga snöschoken i skogen, den smutsgrå, luckra, men obrutna isen på fjärden. Av fåglar såg man bara kråkor, av blommor några fattiga sippor, böjda på huk i visset brunt löv och fruset gult gräs. Det var olustigt. Sommaren kommer visst aldrig i år! Men på den runda rabatten framför villan blommade en skog av vita narcisser.

De gingo huttrande i rummens vinterunkna luft, drogo upp gardiner, öppnade fönster, upptäckte nya råtthål, funno mögel i skafferiet, konstaterade att spisen rök in. Plötsligt sa Sussi: Nu vill jag bara fråga - var ska Louis bo? Bo! utbrast Kurt, bet sig i läppen. Suzanne vände sig långsamt mot honom och yttrade: Min fästman ämnar begära ditt tillstånd att någon gång få besöka mig. Alltså måste han ha ett rum. Eller vill du att han skall ligga hos mig?

Nej men Sussi, utbrast fru de Lorche. Fästmannen grinade förläget, Kurt rodnade, fru Ingeborg skyndade att föra fästmannen upp på vinden. Där fanns tvenne gästrum: det ena stort, präktigt möblerat och med utsikt över fjärden, det andra betydligt mindre och enklare. Fästmannen valde det enkla. Han sa: Det duger utmärkt åt mig, och mamma kan behöva det andra för att hysa förnämligare gäster. Det var ju blygsamt, men också tråkigt. Det lilla rummet var beläget ovanför hennes sängkammare. Och eftersom hon gick tidigt till sängs och barnen sent, skulle det bli otrevligt att ha honom där. Han skulle störa hennes sömn. Men sådant är småsaker och hon gjorde inga invändningar. Hon lovade att göra rummet så trevligt som möjligt. Han tackade och kysste på hand, vilket hon egentligen fann obehagligt. Men sådant är också bara småsaker.

De åto upp matsäcken på förstukvisten. De förlovade kysstes. Kurt sa till fru de Lorche:

Är det inte otroligt snaskigt att pussas, när man äter? Bör man inte kunna behärska sig så pass, att man håller sig hygglig under måltiden? Och är det inte ouppfostrat och oblygt att plåga andra människor med erotisk läppakrobatik? Be Louis att han skonar våra känslor.

Suzanne pekade på sin fästman, sa: Han är oskyldig. Det är jag, som kysser honom. Och hon upprepade manövern.

Fru de Lorche skrattade:

Ja, sa hon, jag måste ge Suzanne rätt. Min pojke är verkligen alldeles för blyg för att frivilligt kyssas offentligen -

Usch! utbrast Kurt. Jag mår illa. Tag bort dem. Jag vägrar att äta. Det är oanständigt!

Blunda! tillrådde fru Ingeborg, mumsande med frisk aptit. Blunda och försök att behålla ditt ädla tänkesätt, när du själv blir förlovad.

Jag vet inte, fortfor fru de Lorche och log, halvt vemodigt, halvt ironiskt, om det är med alla mödrar som det var med mig. Jag inbillade mig i det längsta, att Louis aldrig skulle bli kär. På nytt, menar jag. Ty han var kär. Han var blint förälskad i ett medelålders fruntimmer med vitt hår och härjade drag. Inte sant, Louis?

Fästmannen nickade ivrigt och log - den gången utan att vrida munnen på sned. Kurt sa allvarligt och bestämt:

Så är det med mig. Jag är kär i min mamma. Jag kommer aldrig att bli kär i någon annan. Jag kommer aldrig att gifta mig. Åtminstone inte så länge jag har mamma.

Stillsam och sorgsen kom fru Ingeborgs betraktelse:

Det besynnerliga är, att han vill uppskjuta allt roligt och angenämt till efter min död. Så är det att vara älskad av ett troget hjärta. Lita på mig - åtminstone så länge du lever -

Vet ni vad? Vi se ut som ett begravningsfölje!

Fästmannen inföll:

Det gjorde de verkligen. Alla voro de svartklädda, och fru de Lorche bar till på köpet änkehatt. Men vad som gav dem prägeln av begravningsfölje, var narcisserna. De hade skalat hela rabatten. Alla hade fånget fullt med vita blommor.

En del av skörden gick till kyrkogården. Efter middagen begåvo sig fru Ingeborg och Kurt till herr Balzars grav. De stirrade i två minuter på gravskriften, som var dem välkänd och så kort, att den kunde läsas på två sekunder. Den meddelade att R.V.O. Herr Jacques Balzar fötts i Paris anno 46 och dött i Stockholm anno 15. Vidare att hans dotter Ingeborg kommit till världen den 3/12 1898 för att redan den 4/2 1899 lämna det jordiska. Första barnet. Fru Ingeborg sa:

Tänk, Kurt, att inte ens jag minns riktigt hur det lilla pyret såg ut. Inte ens jag! Varför skulle den lilla kraken komma till världen? Bara för att dö. Det är så länge sen, men jag blir alltid sorgsen när jag tänker på de fattiga nio veckor hon levde. Det var så meningslöst. Tycker du inte?

Kurt tyckte just ingenting; han skämtade, han sa:

Hon fick i alla fall vara med om en julafton, pyret. Det var därför hon kom. Hon ville se julgran tändas.

Fru Ingeborg ordnade blommorna i vasen, men nio blommor skilde hon från de andra och lade dem lösa på graven. Hon tänkte: Du ska ha dina blommor särskilt för sig, annars tror du kanske att du inte har fått några. Du får nio blommor, därför att du levde nio veckor.

Kurt tog henne om livet, och de gingo i sakta mak därifrån, vandrade långsamt mellan gravarna. Vårskymningen gjorde henne vemodig. Hon frös. Sonen kände att hon frös och drog henne ännu tätare intill sig. Det var skönt. Två små gummor kommo emot dem. De stretade segt framåt, som om de gått i motvind, fast kvällen var stilla. De voro lika stora, lika gamla, lika klädda - i grönt - och liknade varann som den ena gräshoppan liknar den andra. Mor och son hade fångat deras uppmärksamhet: den ena smålog, den andra sköt samman ögonbrynen. Kurt, som talade om affären, ivrigt förfäktande vissa åsikter, avbröt sig och viskade: Titta på gräshopporna! De tro att vi är ett förlovat par. Hans ansikte fick ett fånigt förälskat uttryck, och mötande de båda gummorna utbrast han: O, mitt älskade sockerhjärta! och kysste modern smackande. Usch! sa fru Ingeborg, men kunde inte låta bli att vända sig om, för att se verkan. Den var lustig. Gummorna hade vänt sig om, och ett ögonblick såg hon deras ansikten tätt intill varandra, lika som två teatermasker av samma karaktär, men med olika uttryck: den ena mysande mild, den andra bistert fördömande. Kurt sa: Den ena tror att vi är förlovade, den andra misstänker en brottslig kärlek. De komma att tvista om oss hela kvällen.

Säkert, bekräftade fru Ingeborg. Och när de släckt ljuset kommer den milda att tänka någonting vackert om kärlek och kyrkogård. Livet triumferade över döden. Hon kommer att säga till sina kära döda: Vi ses igen, ty den som älskar kan icke dö. Hon kommer att somna i en vision av Uppståndelsen, hon kommer att se sig själv hand i hand med de kära döda vandra genom Paradisets port. Den bistra däremot kommer att tänka någonting fult om människorna, som inte ens på dödens mark förmå styra sina skamliga lidelser. Hon kommer att tänka på ett dött barn, ett litet pyre som min Ingeborg. Lycklig du, som slapp det skändliga. Även hon kommer att somna i en vision av den Yttersta Dagen, men hon får djävlar och fördömda i sällskap. Så olika världar bygga två tvillingar på samma lilla händelse, som inte ens var en händelse utan bara ett narri. Vad tjänar det då till att grubbla?

Du milde! utbrast Kurt, när började du grubbla?

Fru Ingeborg svarade allvarligt:

Jag tänker börja. Jag har aldrig grubblat över någonting annat än affären och ungarna. Rätt vad det är kommer döden och då har jag inte tänkt mig om det ringaste. Har jag haft mera nytta av mina fyrtiofem år än pyret av sina nio veckor? Har jag kommit till världen för att se en modehandel växa och förkovras? Finns det modeaffärer i himlen, dit jag hoppas komma? Eller varför eljest detta allt uppslukande intresse för modebranschen?

Nu går vi hem, avgjorde Kurt. Körrgårdsluft är inte nyttig för svaga hjärnor. Inte i skymningen, inte!

De gingo. Men vid grindarna stannade fru Ingeborg och sa:

Titta! Kan man se någonting vackrare och löjligare?

Hon pekade på en gubbe, som lekte med en helt liten pojke. De sprungo emot varann, fäktande med armarna, skrikande och pipande, de framställde rädsla och vrede, låtsades skrämma varann, låtsades slå riktigt hårt. Dessemellan stånkade de av trötthet och framstötte ansträngda skratt.

Det är ju alldeles tydligt, sa fru Ingeborg, att båda två ha lika tråkigt. Gubben längtar efter nattrock och tofflor, pysen efter sina leksaker. Men det är vårsöndag och de måste ha alldeles särskilt roligt hela dagen. Se hur de anstränger sig! Se hur gubben våndas! Se hur nära pysen är att ta till lipen, fast han skrattar! Jag måste roa den stackars pojken, tänker gubben. Jag måste roa den stackars gubben, tänker pojken. Är det inte pinsamt att se dem? Jag önskar, att de kunde tänka: Kanske är det lika bra att inte roa sig som att roa sig? Egentligen är det ett ganska förnuftigt tänkesätt: kanske är allting lika bra -

Sannerligen! utbrast Kurt, nu går vi hem.

Han förde henne med fast hand till spårvagnen. När de tagit plats och åkt en bit smålog fru Balzar urskuldande och sa:

Jag ber om ursäkt. Det var tanken att pyret kommit till världen blott för att se julgran tändas, som gjorde mig lite grubblande. Pyrets ankomst var nämligen på sin tid en mycket stor händelse. Jag försökte grubbla, min begåvning ligger tydligen inte åt det hållet. Nu är jag åter mogen för affären. Fortsätt ditt lärorika föredrag -

En dag trädde fru Koerner in på kontoret och gick med utsträckta händer fram mot chefen. Hon var strålande, älskvärd, leende, inställsam, blid, falsk och förtjusande. Hon fattade chefens motsträviga händer och tryckte dem varmt, sägande:

Ingeborg! Giv en fest för Julia!

Det var en ganska egendomlig begäran, i all synnerhet som fru Koerner någon vecka tidigare betett sig underligt och ohövligt mot fru Balzar. De båda damerna hade mötts på Hamngatan. Fru Koerner i bil, själv vid ratten, fru Balzar till fots. Fru Balzar hade gått tvärsöver gatan, tecknande åt väninnan att stanna. Fru Koerner hade mycket riktigt stannat, men i stället för att hälsa på fru Balzar hade hon med sin djupa, klangfulla stämma ropat till en närstående trafikkonstapel: Konstapeln! Var god och tag hand om det här fruntimret. Hon raglar kors och tvärs över gatan och omöjliggör en ordnad trafik. Naturligtvis hade folk stannat och spärrat upp ögon och öron. Den förbluffade konstapeln, som ingenting anmärkningsvärt sett, fann sig dock föranlåten uppmana fruntimret att hålla sig på gångbanan. Vad skulle fru Balzar ta sig till i häpenheten? Rodnande av blygsel och berättigad vrede gick hon hastigt därifrån, allt under det att fru Koerner uttryckte sin triumferande skadeglädje i livliga hornstötar. En femtonårig vänskap hade lärt fru Balzar att ha fördrag med skådespelerskans elaka nycker, men den dumma lilla episoden hade i alla fall plågat henne. Och nu kom människan, som varken förklarat sig eller bett om ursäkt, nu kom hon leende och inställsam och sa:

Ingeborg! Giv en fest för Julia!

Fru Balzar svarade:

Kan inte falla mig in! Varför skulle jag göra det?

Därför att jag är ledsen. Under månader har det inte hänt mig någonting gloriöst eller skandalöst eller amoröst. Det har varit förbaskat jämnstruket. Ledsnadens gräs växer i min själ och där ligga lastbara nycker och brottsliga instinkter på lur liksom i djungeln tigrarna. Ledsnad är ett farligt tillstånd. Själen upplöses i sina beståndsdelar, och vad som engång var ett harmoniskt helt, blir en osmaklig röra. Men du kan rädda din väninna. Giv en fest!

Kan inte falla mig in! upprepade fru Balzar.

Dessutom finns det tusen andra skäl, fortfor skådespelerskan. Du har inte haft någon bjudning på hela vintern. Men väl har du låtit dina ungar springa omkring i gårdarna, slicka andras tallrikar, dricka andras vin och dansa på andras golv. Det kallar jag att snylta.

Visserligen kan det vara sant, medgav fru Ingeborg, att jag är skyldig vårt umgänge en bjudning. Jag får väl ge en middag eller två. Men jag vet en, som inte blir bjuden. Ty hur bar du dig åt häromdagen på gatan?

Jag vet, vad du åsyftar, svarade fru Koerner allvarligt, och jag är beredd att ge dig en tillfredsställande förklaring. Den morgonen hade jag råkat öppna min handväska. Det skedde i misshugg, ty jag har under de sista månaderna aktat mig att öppna väskan. Jag hade fått för mig, att det låg någonting obehagligt på bottnen, fast jag inte visste vad. Mina farhågor besannades. På bottnen låg en räkning från Jacques Balzar, tre månader gammal, fullständigt okvitterad och gående lös på tretusentrehundrasjuttiofem kronor. Man tänke sig min sinnesrörelse! Ett par timmar senare möter jag på Hamngatan en nuckigt klädd varelse, som med miner och åtbörder ger sig sken av att vara min väninna. Vad hade denna människa gjort? Hon hade avsiktligt och för resten med stor skicklighet och slughet lockat mig att köpa hennes bjäfs och glitter. Hon hade plundrat mig - mig, en fattig skådespelerska. Jag, som lever blott för min konst, mina ideal, den heliga anden, jag måste årligen betala denna krämerska en blodig tribut. Nåväl, jag protesterade genom att förneka bekantskapen. Det var inte en personlig förolämpning, det var en symbolisk handling. Andens förakt för materien. Det var en fullt berättigad protest, och sen blåste jag: Alles tot och for vidare. Där har du förklaringen, och inte ett ord vidare om den saken!

Men, fortfor hon, det finns ännu ett skäl som talar för festen. Kurts hattar har givit affären en knäck. Vart jag kommer, hör jag folk säga: Vad Balzars har blivit tarvligt! Där kan man inte köpa längre. Skadan är kanske ohjälplig, men jag vill dock påpeka nyttan av en lysande, fast diskret fest, lämpligen omtalad i pressen, och framför allt man och man emellan. Nu inser du också varför festen måste ges just för Julia. Om mina söta, snälla presspojkar ska kunna göra någonting av saken i reklamväg, så måste den ha en sorts officiell karaktär. Den måste beröra ett samhällsintresse: konsten. Man ska kunna skriva någonting sådant som: Chefen för vår mest exklusiva modefirma, fru Ingeborg Balzar, är inte blott den framstående konnässösen av en förfinad lyx -

Stopp! avbröt fru Ingeborg. Du äcklar mig! Det är förfärligt att du skall vara så reklamsjuk. Dina presspojkar skulle skriva: Julia Koerner hyllad av entusiastiska beundrare eller något i den stilen. Lilla fru Balzar, som betalade fiolerna, skulle inte ens omnämnas. Och hon skulle vara tacksam för att inte bli omtalad. Ty hon råkar vara lite blygsam - hon är inte någon teaterapa - hon är en beskedlig borgarfru -

Den stora skådespelerskan rodnade av harm och fnös av förakt, hon sa:

Nobla varelse, jag beundrar ditt skarpsinne, din takt och ditt fina sätt. Men det finns också andra talande skäl. Kurt har sagt mig att du på sista tiden blivit grubblande och virrig. Det förvånar mig inte. När man till manligt umgänge blott har den ålderssvage Andersson, den drumlige Kurt och den vidrige fästmannen, sjunker så småningom levnadsmodet, och man börjar fråga sig själv: Vad är meningen? Ledsnaden lurar på dig, liksom på mig. Jag varnar dig. Vid din ålder är ledsnaden farlig. Om inte livet och händelsernas gång sopar bort den, måste man protestera. Protesten kallar man fest. Lyckliga människor festa inte. Men de ledsna samla sitt torra gräs till ett festligt bål. När Den Allvisa Försynen börjar bli meningslöst ledsam, måste man ge den en lektion. Man festar och säger: Lite mera i den här stilen, om vi får be! Lite mera ljus och klang och jubel. Giv en fest för Julia! Hon är konsten, hon är livets blomma! Hon ger på lek, vad man aldrig får på allvar. Hon är livets protest mot livets fattigdom. Bedöva din småsnålhet. Den pinar dig lika mycket som mig. Offra en stor summa utan att fråga varför. Kasta bort några tusenlappar därför att en väninna fällt ett ord om en fest. Känn dig som en rik och bekymmerslös gudom. Varför giva en fest för Julia, den nyckfulla markattan, den egenkära komedianten? Det vore vansinne! Just därför säger jag dig: Giv en fest för Julia!

Så sägande lämnade fru Koerner hastigt rummet, hållande händerna för öronen för att inte behöva höra ett nytt: kan inte falla mig in.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/1_8.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free