Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
det, som utgör dess egnaste egenart. Skål, lillebror,
narra mig inte att bli samma pratmakare som du
alltid har varit! Skål, lilla mor!
De klingade, och Tor och Yvonne växlade en leende
blick över bordet. Den fanatiske egoisten, som gjorde
narr av blodsband och familjemedlemmarnas
solidaritet och till och med ibland, mest för att retas, hade
förklarat, att han egentligen inte alls hyste någon kärlek
varken till far eller mor eller till någon människa, han
hade ändå bara för ett år sedan varit nära att prygla
ihjäl en kamrat, som sagt något förklenande om
Yvonne, och då Tor låg på lasarettet i vintras och fick
blindtarmen bortopererad, hade Gunnar natten förut icke
sovit en blund, utan bara gått av och an i sitt rum och
snyftat; hans mor hade hört det, ty hon hade suttit i sitt
toalettrum på en stol tätt invid gossens dörr med örat
intill springan och inte vågat gå in för att trösta honom,
emedan han då skulle ha blivit ond och sagt, att hon
inbillade sig alltsammans.
Efter middagen, varunder Gunnar knappast lät sin
mun stå igen en minut, dracks kaffet ute på balkongen
åt trädgårdssidan, och far och son fortsatte där
diskussionen om familjepietet, individens rätt och plikt att
utan hänsyn till föräldrar och släkt självhärligt
utveckla sig till det mesta han kan bli med de förutsättningar
han fått av naturen,
— Se på djuren t. ex., utbrast Gunnar, var finner
man någon familjesamhörighet bland dem? Så snart
rävungen växt ut, börjar han jaga på egen hand och
känner säkert inte längre igen sina föräldrar.
— Vad vet du om det? sade Yvonne. För resten äro
vi väl inga djur heller.
— Jo, det är just det vi ä’, inföll Gunnar häftigt och
tände om cigarretten, som alltid slocknade, medan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
