Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första årgången - Annandag jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Annandag jul.
Matt. 23: 34—39.
Det har väl väckt vår uppmärksamhet, att då juldagstexterna
handla om Jesu, Fridsfursten och Frälsaren, födelse och i
sammanhang därmed om glädje, frid och fröjd, så handla annandagens
texter om förföljelse och lidanden. Därmed är visst icke antytt, att
julfriden skulle sluta juldagen, och sedan skulle oro och strid
vidtaga, O nej, den sanna friden har icke något slut. Men i
ordnandet med texterna är den sanningen angiven, att det alltid har varit
och kommer alltid att fortgå så på jorden, att det är strid mellan
"kvinnans säd" och "ormens säd". 1 Mos. 3: 15.
Därför, så fort budskapet om Frälsarens födelse nådde konung
Herodes, beslöt han genast i sitt inre, att han skulle döda honom.
Och ju klarare och kraftigare Frälsaren uppenbarar sig, ju
häftigare rasar satan mot honom och hans vittnen.
I dagens text blottar Jesus de skriftlärda och fariséerna och
söker att väcka dem ur deras skrymteri, som förblindat dem så, att
de menade sig vara vänner till Gud och lians profeter och tjänare,
fastän de handlade på samma sätt som deras fäder, vilka hade dräpt
profeterna. Jesus uttalar detta fruktansvärda omdöme om dem:
"Se, fördenskull sänder jag till eder profeter och visa och
skriftlärda. Somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och
förfölja från den ena staden till den andra, på det att över eder
skall komma allt rättfärdigt blod, som är utgjutet på jorden, från
den rättfärdige Abels blod intill Sakarias, Barakias’ sons, blod
vilken I dräpte mellan templet och altaret. Sannerligen säger jag
eder: Allt detta skall komma över detta släkte"; v. 34—36.
Emedan de levde i samma sinnesförfattning och handlade i
samma ande som Abels och Sakarias dråpare, så ställer Jesus dem
i samma kår och gör dem ansvariga för samma handlingar, som
deras fäder hade utfört, Det är icke hämndfullà och köttsliga
beskyllningar, han framställer, utan det är allvarsamma sanningar,
han uttalar, med vilka han söker väcka dem till besinning och
skuldkänsla. Det är det ömma och kärleksfulla, moderliga klagoljudet
över hennes förlorade son, som ligger bakom och frampressar detta
kärleksrop:
"Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar
dem, som äro sända till dig, huru, ofta har jag ej velat församla
dina barn, liksom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar,
och I haven icke velat! Se, edert hus skall lämnas eder öde. Ty,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
