Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
axeln af hans mantel. Den höga mössan betäckte ej längre hans
panna, som endast beskuggades af kort, tjockt, krusigt, kolsvart hår,
som passade förträffligt ihop med hans ovanligt mörka ansiktsfärg.
Ingenting kunde vara mera majestätiskt än hans gång och hållning,
om de blott icke varit präglade af ett iögonfallande öfvermod, som
lätt uppstår vid utöfvandet af en myndighet, som ej möter något
motstånd.
Dessa bägge höga herrar följdes af sina respektiva tjänare och
på mera vördnadsfullt afstånd af deras vägvisare, som var klädd i
den sedvanliga pilgrimsdräkten. En kåpa af groft, svart ylletyg
insvepte hela hans gestalt. På sina nakna fötter hade han grofva
sandaler, bundna med skinnremmar, på hufvudet bar han en bredskyggig
hatt, på hvars brätten snäckskal voro fastsydda, och i handen
hade han en lång, med järndoppsko försedd staf, vid hvars öfversta
ända en palmgren var fästad. Han följde anspråkslöst efter den
sista af dem, som inträdde i salen, och då han såg, att det vid det
lägre bordet knappt fanns tillräckligt utrymme för Cedrics tjänare
och hans gästers följe, drog han sig tillbaka till en bänk, som stod
tätt invid och nästan under en af de stora spislarna, och tycktes
syssla med att torka sina kläder, till dess någon gick ifrån bordet,
så att han kunde få plats där, eller till dess hofmästaren försåg
honom med några förfriskningar på den afsides plats han valt sig.
Cedric reste sig med värdig, gästfri min för att ta emot sina
gäster, och i det han steg ned från den upphöjda platsen i hallen,
tog han tre steg emot dem och inväntade deras ankomst.
»Det gör mig ondt, högvördige prior», sade han, »att mitt löfte
binder mig att ej gå längre fram på detta mina fäders golf, ens
för att mottaga sådana gäster som ni och denne tappre riddare af
det heliga Templet. Men min hofmästare har förklarat för er
orsaken till min skenbara brist på artighet. Jag vill också be er
ursäkta, att jag talar till er på mitt modersmål, och jag ber er svara
mig på samma språk, i fall er kunskap det tillåter; hvarom icke,
så förstår jag normandiska tillräckligt för att uppfatta, hvad ni mena
med ert tal.»
»Löften», sade abboten, »äro de band, som förena oss med himlen
och skola därför, som jag nyss sade, hållas och genomföras, så
vida ej vår heliga moder kyrkan säger motsatsen.»
Då priorn slutat, sade hans följeslagare: »Jag talar eljes alltid
franska, kung Richards och hans riddares språk, men jag förstår
engelska tillräckligt för att kunna tala med de infödda.»
Cedric kastade en otålig blick på den talande, men ihågkommande
gästfrihetens bud betvingade han alla ytterligare utbrott af
vrede, och med en åtbörd bjöd han sina gäster slå sig ned på
två stolar, som voro litet lägre än hans, men ställda tätt bredvid
honom, hvarefter han gaf en vink, att kvällsmaten skulle sättas på
bordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
