Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han som en sköld upp mot judens skägg en skinka, som han drog fram under sin kappa och hvarmed han utan tvifvel försett sig för den händelse torneringen skulle dra längre ut på tiden än hans aptit tillät honom att fasta. Då juden såg köttet af det djur, som var hans folk en vederstygglighet, stickas rakt upp i näsan på sig, medan
narren samtidigt svängde sitt träsvärd öfver hans hufvud, vek han tillbaka, förlorade fotfästet och rullade utför trappan — ett muntert upptåg för åskådarne, som brusto i gapskratt, hvari prins Johan och hans följe hjärtligt instämde.
»Tilldöm mig priset, kusin prins!» sade Wamba. »Jag har
besegrat min fiende i ärlig kamp med svärd och sköld», tillade han, i det han svängde skinkan med den ena handen och träsvärdet med den andra.
»Hvem och hvad är du, ädle riddare?» sade prins Johan, som
fortfarande skrattade.
»En narr till börden», svarade narren, »jag är Wamba, son till Vettlös, som var son till Dumhufvud, som åter igen var son till en rådsherre.»
»Gör plats för juden på främsta bänken i nedre afdelningen»,
sade prins Johan, som kanske var ganska glad öfver att få en
förevändning att uppge sin ursprungliga föresats. »Att placera den öfvervunne bredvid segraren skulle vara stridande mot alla vapenregler. »
»Att sätta skälmen bredvid narren vore ännu värre», svarade
narren, »och att sätta juden bredvid fläsket vore det allra värsta.»
»Jag tycker om dig, min vän», utbrast prins Johan. »Hör på,
Isaac, låna mig en handfull byzantiner.»
Medan juden, bestört öfver denna begäran och rädd för att
afslå den, men ändå föga villig att efterkomma den, trefvade i den skinnpung, som hängde vid hans bälte, och kanske bemödade sig att räkna ut, hur få slantar som kunde anses för en handfull, böjde prinsen sig ned från sin gångare och gjorde slut på Isaacs tvifvel genom att rycka till sig själfva pungen. Därpå kastade han till Wamba ett par af de guldmynt den innehöll och fortsatte sin ridt
rundt omkring stridsplatsen, i det han öfverlämnade juden åt de omkringståendes hån och själf skördade så mycket bifall från åskådarne, som om han utfört någon stor och ärofull bedrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
