Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni ändå inte få mig att färdas den vägen i natt. Jag vill säga dig, att du, som lefver af traktens allmosor — och de äro sannerligen dåligt förtjänta — inte har någon rätt att neka den vägfarande natthärberge, då han är stadd i nöd. Antingen öppnar du genast dörren eller, vid min salighet, jag slår in den och skaffar mig inträde själf.»
»Vägfarande vän», svarade eremiten, »var inte påträngande;
om du tvingar mig att använda våld till mitt försvar, kommer det att gå dig illa.»
Nu blef ett aflägset skall och morrande, som den resande hört en stund, allt starkare och ursinnigare och framkallade hos riddaren en förmodan, att eremiten, som blifvit ängslig vid hans hotelse att skaffa sig inträde med våld, ropat hundarna till hjälp från något inre rum, där de legat. Uppbragt öfver detta eremitens försök att komma ifrån att visa gästfrihet, gaf riddaren dörren en så häftig
spark, att både posten och gångjärnen skakade.
Eremiten, som ej var angelägen att en gång till utsätta sin dörr för en sådan behandling, ropade nu högt: »Ge dig till tåls, ge dig till tåls, spara dina krafter, så skall jag genast öppna dörren, fastän det antagligen skall bereda dig ringa glädje.»
Dörren öppnades alltså, och eremiten, en reslig, kraftfullt byggd man med kåpa och hätta af säckväf ombunden med ett halmrep, stod framför riddaren. Han hade i den ena handen en brinnande fackla och i den andra en staf af vildapel så grof, att den mycket väl kunde kallas en knölpåk. Två stora, raggiga hundar, hälft vindthund, hälft bulldogg, stodo färdiga att rusa på den resande, så snart dörren öppnades. Men då ljuset från facklan föll på den utanför
stående riddarens höga hjälmbuske och gyllne sporrar, höll eremiten, sannolikt ändrande sina ursprungliga af sikter, sina hjälptruppers raseri i tygel, slog öfver i en klumpigt artig ton och bjöd riddaren stiga in i hyddan, i det han förklarade sin obenägenhet att öppna efter solnedgången genom att hänvisa till de många röfvare och fredlösa, som ströfvade omkring och hvarken hade någon respekt för den heliga jungfrun eller St. Dunstan eller för de fromma män,
som tillbragte sitt lif med att tjäna dem.
»Er cells fattigdom», sade riddaren, i det han såg sig omkring och ej upptäckte annat än en bädd af löf, ett groft snidadt ekkrucifix, en mässbok samt ett klumpigt tillyxadt bord, ett par stolar och litet tarfligt husgeråd — »er cells fattigdom skulle tyckas vara tillräckligt skydd mot alla öfverfall af röfvare, för att ej tala om den hjälp
ni kan ha af två pålitliga hundar, som se ut att vara stora och starka nog att få bukt med en hjort och naturligtvis också att mäta sig med de flesta människor.»
»Den gode skogvaktaren», sade eremiten, »har tillåtit mig att ha dessa djur hos mig till att beskydda mig i min ensamhet, tills tiderna bli bättre.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
