Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Var tyst, lady Rowena! Detta är det enda ämne, hvarom jag
ej vill höra er tala. Gör er i ordning till prinsens gästabud; vi äro inbjudna därtill med ovanlig vördnadsfull artighet, sådan de öfvermodiga normanderna blott sällan ha bevisat vårt folk efter den olyckliga kampen vid Hastings. Jag skall gå dit, om det så blott vore för att visa dessa stolta normander, hur föga en anglosaxer tar sig nära af det öde, som drabbat en son, hvilken kunnat besegra deras
tappraste män.»
»Jag går inte dit», sade Rowena, »och jag ber er ta er väl i
akt, att inte det ni kallar mod och fasthet blir ansedt som
hårdhjärtenhet.»
»Stanna hemma då, otacksamma», svarade Cedric. »Du är den
hårdhjärtade, då du kan offra ett underkufvadt folks väl för en otilllåten böjelse. Jag skall uppsöka den ädle Athelstane och med honom vara tillstädes vid Johan af Anjous gästabud.»
Han gick alltså till gästabudet, hvars viktigaste tilldragelser vi redan ha berättat. Genast, då de anglosaxiska thanerna lämnade borgen med sitt följe, stego de till häst, och under den därvid uppstående brådskan föll Cedrics blick för första gången på den förrymde trälen Gurth. Den ädle anglosaxaren hade, som vi sett, gått
från gästabudet i ej synnerligen blid stämning och behöfde blott en förevändning för att låta sin vrede gå ut öfver någon. »Bojor!» ropade han. »Bojor! — Oswald, Hundibert! Ni slynglar och hundar! Hvarför lägga ni inte bojor på den där trälen
Utan att våga någon invändning bundo Gurths kamrater honom
med en grimma, det bindsle, som var närmast till hands. Han fann sig i denna behandling utan motstånd, men han sände sin herre en förebrående blick och sade: »Så går det, då man älskar ert kött och blod högre än sitt eget.»
»Till häst... och framåt!» sade Cedric.
»Det är hög tid», sade den ädle Athelstane, »ty rida vi inte
mycket hastigt, blir den kvällsmat, som den ärevördige abboten låtit tillreda, fördärfvad.»
De resande redo emellertid så raskt, att de kommo fram till
S:t Witholds kloster, innan det befarade missödet inträffade. Abboten, som själf var af gammal anglosaxisk börd, mottog de förnäma anglosaxarne med detta folks rundliga och öfverdådiga gästfrihet, som de njöto med välbehag till en sen eller, rättare sagt, tidig timme, och
ej heller togo de af sked af sin värd följande morgon, förr än de intagit en god frukost tillsammans med honom.
Då tåget lämnade klostergården, inträffade en händelse, som
något ängslade anglosaxerna, hvilka af alla Europas folk var det, som tog mest hänsyn till varsler.
Den profet, som denna gång väckte fruktan för en stor olycka, var ingen mer eller ingen mindre än en stor, mager, svart hund, som satt och tjöt helt ynkligt, då de främsta ryttarne redo ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
