Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då Malvoisin hade meddelat honom, hur sakerna stodo, att
Rebeckas närvaro blifvit röjd för den stränge stormästaren, men att dennes vrede lyckligtvis blifvit vänd mot judinnan, hvilken han ville straffa som en trollkvinna, den där hade förhäxat Bois-Guilbert, så gjorde detta en helt annan verkan än Albert hade väntat.
Den stolte tempelherren blef ursinnig öfver denna dåraktiga
beskyllning mot den kvinna han älskade och for ut i uppstudsiga och häftiga ord mot stormästaren trots den försiktige Alberts enträgna förmaningar att ej sätta sin höga ställning på spel för en kvinnas och därtill en judinnas skull.
»Rebecka», sade Bois-Guilbert, då han åter blef ensam, »du
kommer visst att stå mig dyrt. Hvarför kan jag ej öfverlämna dig åt ditt öde, som denne kallblodige hycklare råder mig till? Ett försök vill jag göra att rädda dig — men akta dig för att visa dig otacksam! Ty blir jag åter af visad, skall min hämnd bli lik min kärlek. Bois-Guilberts lif och ära får ej sättas på spel, då förakt och förebråelser äro hans enda lön.»
Då Tempelstowes præceptor lämnat Bois-Guilbert för att göra
förberedelser till häxprocessen, träffade han Conrad Mont-Fitchet, som frågade honom om Guilberts ställning till anklagelsen mot Rebecka.
»Jag har alldeles nyss bemödat mig att få honom till att lämna henne i sticket», sade Malvoisin, »men säg mig, har man tillräckliga grunder för att domfälla denna Rebecka för trolldom? Skall ej stormästaren ändra tankar, då han ser, att bevisen äro så svaga?»
»De måste göras starkare, Albert», svarade Mont-Fitchet, »de
måste göras starkare. Förstår du mig?»
»Ja, det gör jag», svarade praeceptorn, »och jag drar ej i
betänkande att göra något för att främja ordens väl. Men tiden är knapp att finna passande utvägar.»
»De måste finnas, Malvoisin», sade Conrad; »det skall vara både dig och orden till båtnad. Detta Tempelstowe är ett fattigt præceptorium — Maison-Dieu är dubbelt så mycket värdt —; du känner mitt inflytande hos vår gamle stormästare; skaffa någon, som kan drifva igenom denna sak, och du är præceptor öfver Maison-Dieu i det fruktbara Kent. Hvad säger du om det?»
»Det finns», svarade Malvoisin, »bland dem, som kommo hit
med Bois-Guilbert, två karlar som jag mycket väl känner; de ha tjänat min broder Philip de Malvoisin och öfvergingo från hans tjänst till Front-de-Boeufs. Det är möjligt, att de veta något om denna kvinnas trollkonster.»
»Gå då genast ut och sök upp dem — och om en dukat eller
två kan skärpa deras minne, så spara inte därpå.»
»De skulle för en sekin svärja på, att deras egen mor vore en trollpacka», sade praeceptorn.
Den väldiga borgklockan hade ringt till middag, då Rebecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
