Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gladlynte eremiten, som nu tog rask och kraftfull del i kampen och snart gjorde af med stigmännen, så att de alla lågo där döda eller dödligt sårade. Den svarte riddaren tackade sina räddare med en värdighet, som de ej förut iakttagit i hans hållning; den hade hittills snarare varit en djärf gammal kämpes än en förnäm rangpersons.
»Innan jag uttalar mitt tack till mina raska vänner», sade han, »är jag angelägen att, om jag kan, upptäcka, hvem det är, som sålunda har anfallit mig på röfvares vis. Slå upp den blå riddarens visir, Wamba, ty han tycks vara anförare för dessa stigmän.»
Wamba gick genast fram till lönnmördarnes anförare, som låg
under den sårade hästen och hvarken kunde fly eller göra motstånd.
»Tappre riddare», sade Wamba, »jag måste vara både er
vapensmed och er stallmästare. Jag har hjälpt er af hästen, och nu skall jag ta af er hjälmen.»
Med dessa ord tog han — just ej så varsamt — hjälmen af
den blå riddaren, och då den rullade i gräset, såg riddaren af hänglåset gråa lockar och ett ansikte, som han ej väntat sig att få se under dylika omständigheter.
»Valdemar Fitzurse!» sade han öfverraskad. »Hvad har kunnat
förmå en man af din rang och en skenbart så hederlig man till slik ärelös gärning?»
»Richard», sade den fångne riddaren och såg upp på honom, »du känner föga mänskligheten, om du ej vet, hvartill äregirighet och hämndlust kunna föra hvarje Adams barn.»
»Hämndlust!» svarade den svarte riddaren. »Jag har aldrig gjort dig någon oförrätt. På mig har du intet att hämnas.»
»Min dotter, Richard, med hvilken du försmådde att ingå
äktenskap, — var det inte en förolämpning för en normand, hvars blod är lika ädelt som ditt?»
»Din dotter», svarade den svarte riddaren, »förvisso en
lämplig orsak till fiendskap, och det en fiendskap, som slutar med slikt blodigt dåd! Träden tillbaka, god’ vänner, jag vill tala ensam med honom. Säg mig nu sanningen, Valdemar Fitzurse — tillstå, hvem det är, som har eggat dig till denna förrädiska handling.»
»Din fars son», svarade Valdemar, »som genom att göra det
endast hämnandes din olydnad mot din far.»
Richards ögon lågade af harm, men hans bättre natur segrade.
Han tryckte handen mot sin panna och stod så ett ögonblick och stirrade på den förödmjukade baronen, i hvars anletsdrag stoltheten kämpade med blygseln.
»Du ber inte om lifvet, Valdemar», sade kungen.
»Den, som är i lejonets klor, vet, att det skulle vara
gagnlöst.»
»Behåll det då utan att du ber om det», sade Richard. »Lejonet söker inte sitt byte bland döda kroppar. Behåll ditt lif, men på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
