Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 61
men dock med glädje? Så tag då nu emot Jesus och frälsningen
i honom och tacka, tacka! Det är något så stort, ja, det kan
synas vara alldeles för mycket, det är ett under af godhet och
nåd. Men det är ju just hvad du behöfver. Och när han vill,
skulle du då draga dig undan? Och skulle du icke kunna taga
emot? Visst kan du öppna dörren för den åtrådde himmelske
vännen, öppna handen för en efterlängtad gåfva.
Men må vi nu också till slut akta på Sackeus’ ord, det enda
han säger! Han träder fram och säger till Jesus, innan han
lämnar hans hem: »Herre, hälften af mina ägodelar gifver jag nu
åt de fattiga; och om jag har utkräft för mycket af någon, så
gifver jag fyradubbelt igen.» Det ordet är vardt vår
uppmärksamhet, särskildt därför att det utgör ett uttryck för ett nytt
uppsåt, ett nytt sinne, som födes fram af mottagen
barmhärtighet. Och dess art är uppenbar; det är kärlekens och
rättfärdighetens sinnelag, och detta såsom verksamt i lifvet, såsom
ledstjärna för görande och låtande. Se, detta är verklig
frälsning, såsom också Jesus, nästan såsom ett svar på Sackeus’ ord,
säger om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta hus,
eftersom också han är en Abrahams son.» Abraham var trons man;
han benämnes ju rent af de troendes fader, och vi manas att
vandra i spåren af den tro, som vår fader Abraham hade (Rom.
4: 12). Men det framgår ovedersägligt af denne Guds väns
historia, att han i och därmed också var en kärlekens man, en i
lifvet rättfärdig man.
Må ingen förbise det: Jesu verkliga mottagande i hjärtat
till syndaförlåtelse och frid uppenbarar sig ofelbart i ett nytt
sinne, just sådant som Sackeus’, i själfviskhetens och
orättfärdighetens undanträngande i det inre, i lifvets däraf framgående
omgestaltning efter nya linjer. Allt hos oss är visserligen
styckverk, och icke minst vår helgelse. Hvem är icke villig att
erkänna det, om han annars tagit det i någon mån ärligt och djupt
med sin kristendom? Men det blir ett allvarligt hjärteuppsåt,
en ny verklig vilja och lust till kärlek och rättfärdighet hos
enhvar, som tagit emot Jesus i hjärta och hem.
Om nu detta är frälsning — och det är det enligt allt Guds
ord — så är det för visso icke underligt, om en ödmjuk,
finkänslig, fullt sann människa ryggar tillbaka för eller åtminstone
drager sig för och har svårt att säga: »Jag är frälst.» Hon kän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
