Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Grefve Adlerberg var lojal, „si je m’ attaché å
quelqu’un c’est pour la vie" skrifver han i ett af
sina bref, och denna så missbrukade fras är hos
honom en lefvande sanning. Hans konstsinne var
utveckladt, han älskade och förstod sig godt på
porträtt, medaljer och arkitektoniska uppgifter, hans
smakriktning var sober och enkel, äfven när han
ville utveckla prakt. Han besatt en viss litterär
vana och smak. Hans bref voro små fulländade
epistlar, och en hans korrespondent säger: „Han var
en mästare i att svarfva mjuka fraser". I hans på
sina ställen oformliga bok finnas skildringar från
färder i Damaskus, beskrifningar öfver
solnedgångar i öknen, morgon- och aftonstämningar i
orienten, gjorda med ett sådant lif, en sådan färg och
en sådan personlighetens styrka, att jag, som läst
dem för trettio år sen, minnes dem än.
I Th. Reins Snellmansbiografi, där Adlerberg
behandlas med föga skonsam hand, och där
omgifningen, måhända ofrivilligt, göres väl litet
gällande gentemot monografins hufvudperson, anföres
om grefve Adlerberg något som icke —
åtminstone i den mening orden vanligen tagas — synes
mig riktigt. Sant är att han beundrade kvinnorna,
men alla som verkligen känt honom, sett honom på
nära håll, intyga, och de af hans bref, som kommit
under mina ögon, vittna enstämmigt, att han var
en gammal romantiker; med något af Jean Pauls
vekhet och tårmildhet, en drömmare utan aktivitet
och djärfhet; den ljufva melankolin, la tristesse
douce, var hans själs lustgård, i motsats till sin
tids verksamhetslustiga människor, som sågo fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
