Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
ville bli hans kollega vid utställningen i fråga.
Brofeldt var en ärans patron, en handlingskraftig
och bestämd man, kanske något själfrådig, men
i detta kommité- och kompromissland är det en
förnöjelse att stundom se en som vet hvad han
vill. Vi kommo förträffligt öfverens. Jag ansåg
mig icke blott berättigad, utan äfven skyldig att
för honom yppa de snäfva gränser grefve Heiden
dragit upp kring utställningens yttre apparition.
Vårt beslut blef att hålla troget och öppet
samman, för öfrigt — komme tid, komme råd.
Prinsen af Oldenburg skulle åtminstone icke jag
besöka, jag var ju ej heller fängelsemänniska,
Gud ske lof.
I Petersburg gjorde jag min första visit hos
utställningens generalkommissarie, fängelsechefen
Galkin-Vraski, en gammal hvithårig herre med
angliserade manér. Uti den högre byråkratin
finner man i Ryssland ofta denna importerade
anglicism. Den gör sig bra med sina „shake
hands", sina stränga regler för toalett och
sällskapliga former etc. Den gamle herrn hette
egentligen bara Galkin, han hade från en ringa
tschinovnik tjänat sig upp till „medelgraderna"
inom förvaltningen och gift sig med en äldre
rik och förnäm dam af familjen Vraski. Frun,
äldre än mannen, hade liaisoner på högsta ort,
utverkade, att han fick kalla sig med
dubbelnamnet Galkin-Vraski och ledde honom ömt
och varsamt upp för byråkratins »golden stair-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
