Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Lönnarna prunkade i höstens vackraste färger,
lindarna stodo ljusgula mot himlens bleka, fina
förtonande grå. Invid vägen mellan Bellmansro
och Rosendal stod ett vackert lönnträd. Hösten
hade i dess löfverk etsat in hela sin färgprakt,
så att dess blad lyste i alla skiftningar af
vin-rödt och guld. Trädet stod där så ungt, så starkt,
så vackert.
— „Se!" sade hon lifligt, och ögonen
blixtrade till, „trädet, trädet där borta har klädt sig
i samma färg som jag, i gult och rödt. Medge,
att det är vackert." Och i det hon smekte
sidenrosetterna i sin hatt, sade hon nästan utmanande:
„Det är mitt träd, det bär mina färger".
Vi åkte vägen fram mot Rosendal, men hade
knappast kommit förbi det lilla slottet, då vädret
med ens slog om. Kalla, fuktiga kårar drogo
genom rymden. „Låt oss vända om", föreslog
jag. „Vi stiga in på Novilla och få oss ett glas
glödgadt vin". Ja, det var hon med om.
När vi återkommo till det ställe, där den
unga lönnen stod, for en stark vindfläkt genom
dess krona. Dess purpur och guld skingrades
i ett nu, bladen singlade i sicksacklinjer sakta i
massa ned på marken. Inför våra ögon
släcktes färgernas glöd, och trädet stod där naket,
kält och dödt.
— ,.Se! se!u, sade hon, höll händerna för
ögonen, böjde sig mot min axel, och en
snyftning skakade hela hennes kropp. „Det är mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
