Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
äfven en del värdefulla medaljer, bland dem en
sällsynthet, slagen öfver det Schmalkaldiska
förbundet. Jag förstår nu efteråt, att han i frågan
om dessa konstverk anslöt sig till den
winckel-mannska och den flaxmanska skolan. Hvarje gång
vi kommo till Stockholm, förde han mig till
Nationalmuseet, där han i timtal kunde syssla med
särskildt de svenska medaljerna — i förbigående
må nämnas, att då jag såg dessa skatter första
gången, fanns intet nationalmuseum; jag vill
minnas, att de bevarades i en af flyglarna i
kungliga slottet. Denna kärlek till medaljgravyren
som konst har gått i arf till mig, och så snart
jag åter fick fast fot i hemlandet efter mera än
sexårig bortavaro, började jag att arbeta för en
lärareplats i denna konstart vid Finska
konstföreningen. Jag hade tänkt mig Sveriges nu så
berömda medaljgravör, vännen Adolf Lindberg,
som innehafvare af platsen. Utom med min i
dessa minnen ofta nämnde anförvandt,
geheime-rådet Robert Örn, talade jag om denna min plan
med C. G. Estlander, som dock höll för, att
tiden ej var mogen för idéns verkställighet.
Först skulle man se till, att medaljer
öfverhuf-vudtaget slogos öfver märkeliga personer och
händelser, så skulle nog det andra, gravören,
komma i sinom tid. Medgifvande, att Estlanders
åsikt delvis var riktig, glömde jag ej under årens
lopp mitt förslag. Där möjlighet fanns att få en
medalj slagen, höll jag på idén. Så fick jag genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
