Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Sigismund erhåller de polska ständernas tillstånd att besöka fäderneslandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständerna, kom den, som ofvan är nämndt[1], ej under behandling. Under
sådana förhållanden var det ganska tvifvelaktigt, om han skulle kunna
komma till Sverige på den tid, Lasky angifvit, och blifva i tillfälle att
bättre än förut infria sina löften. Laskys budskap torde ej heller
mottagits med allmännare tilltro i Sverige. Förgäfves söker man i
ständernas svarsskrifvelse och det i Upsala fattade beslutet något, som tyder
på att man fäste större afseende därvid. Man hade i Sverige blifvit
van vid dylika meddelanden och behöfde därför mer påtagliga bevis,
innan man satte full tro till dem.
Sigismund synes ock själf hafva väntat att möta starkt motstånd
från ständernas sida eller åtminstone befarat, att öfverläggningarna
skulle bli långvariga och resan till följd däraf bli fördröjd, ty han
gaf sig icke tid att afvakta Laskys återkomst, innan han utfärdade
riksdagskallelsen[2] och med ständerna började förhandlingarna. Också
lofvade början af dessa ej godt. Konungens hemresa, som var
hufvudfrågan, mötte häftigt motstånd både från senatorernas och
landtbådens sida. Bland de förra uppträdde underkansleren Albert
Baranowski[3] och bland de senare en viss Orzechovski och anförde en mängd skäl
för resans inställande eller uppskjutande.[4] De erinrade först och främst
om Polens osäkra yttre ställning. Från Ryssland kunde fientligheter
befaras i följd af det nyss timade tronskiftet därstädes.[5] Vidare
framhölls, att tatarerna[6], Polens ständiga fiender, helt visst ej skulle
försumma att begagna sig af det tillfälle, som genom konungens bortresa
erbjöd sig, att skada republiken. Ärkehertig Maximilian af Österrike
var ock en fiende att räkna med, då han ej ännu afsagt sig sina
anspråk på polska kronan.[7] Sedan han nu blifvit kejsarens krigsöfverste,
ansågs han vara mer än förut i stånd att skada republiken.[8] Enligt
Zamoiskys förmenande var han den farligaste af Polens fiender, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
