Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning hälst slöt sig till den bulgariska »underklassen», var
han icke gärna sedd af de förmögnare, konservative
landsmännen, de s. k. »äldre» emigranterna (köpmän, läkare,
gods-egare o. d.), och blef redan nu bevakad af polisen. Först
tjänstgjorde han såsom renskrifvare och sedan såsom
korrekturläsare, hvarvid han stundom på egen hand insmugglade
hätska utfall mot Turkiet och tschorbadsji, hvilket vållade
utgifvaren mycket obehag.
Men Botjo v skaffade sig äfven uppehälle på annat sätt,
och detta står i lifligt samband med dramatiska konstens
utveckling i Bulgarien. Det bulgariska dramat befinner sig
ännu på ett lågt stadium, och den sceniska konsten har först
1890 fått tak öfver hufvudet, i och med att regeringen och
riksdagen anslagit 25,000 francs om året för bildande af ett
fast teatersällskap och för byggande af ett tidsenligt
konsttempel i hufvudstaden. Ännu mycket primitivare måste de
konstnärliga förhållandena vara på den tiden, då
nationalitetsidén ej hunnit tränga igenom än, och då det ännu outbildade
litteraturspråket lefde i landsflykt. Emellertid voro
teatraliska föreställningar då på modet, så väl i Bulgarien som i
Rumänien, och både ung och gammal, fattig och rik
intresserade sig härför. Teatern var vanligtvis ett stort skjul,
öppet på sidorna för luftens vindar; ridån bestod af ett
stycke zigenar-tält e. d.; orkestern af säckpipor och flöjt;
aktörerna voro studenter och handtvärkare, och belysningen
utgjordes af några talgdankar. Största rollen spelade —
åska, stridsrop och handgemäng, och de patriotiska pjeserna,
som hade stor nationell och äfven språklig betydelse,
saknade nästan all konstnärlig.
Själen i dessa företag var den ännu lefvande läraren
Dobre Vojnikov, hvilken ej utan skäl kallas »bulgariska
dramatikens fader». Om folkskolan, sade han, är en
undervisningsanstalt för barnen, så är teatern det för hela nationen,
där hon kan lära sig sin historia. Han blef den förste
läraren i denna skola och har skrifvit en mängd historiska
dramer, som dock redan hunnit försvinna från repertoaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
