Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den stora efterräkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I stället för det forna självsvåldet och den ofta
tygellösa friheten lyckliggjordes Ukraina med den tsariska
abso-lutismens och byråkratiens »lagbundna ordning», med
censur och livegenskap och med en moskovitisk kultur, som
var avgjort underlägsen den gamla kievska. Och den
allmänna okunnigheten, som var stor nog ändå i detta arma
Ukraina, minskades visserligen icke genom den
obligatoriska storryska språkundervisningen i de lillryska
folkskolorna. I den gamla Kievska akademien blev storryskan
förhärskande, och i lillryska kyrkor predikades på storryska.
Och dock uppvisade det nittonde århundradets början en
ganska löftesrik ukrainsk renässans (med Kotljarevskij från
Poltava i spetsen), som nådde sin höjdpunkt med skalden
Taras Sjevtjenko (d. 1861).
Den reaktion, som på 1860-talet åter inbröt över
Ryssland, drabbade hårt det lillryska folket. 1 ett cirkulär av
år 1863 dekreterade inrikesministern Valujev, att det icke
fanns eller kunde finnas ett lillryskt folk eller en ukrainsk
litteratur; 1876 stängdes den sydvästra avdelningen av det
geografiska sällskapet, och snart sagt all litteratur på
lillryska förbjöds — även en översättning av bibeln, trots att
den utförts av den ryska vetenskapsakademien, och 1877
förbjöds en lillrysk grammatik, enär man ej kunde
godkänna formläran av ett språk, som saknade existens!
Lillryska folkvisor måste omskrivas med storryska texter, i fall
man inte ville nöja sig med — fransk översättning, och
lillryska teaterstycken fingo uppföras endast i förening med
storryska skådespel, som måste ha lika många akter! Först
efter 1906 har en liten lättnad försports i Ukrainas litterära
och politiska livsvillkor.
Dess olyckliga lott — förbannelsens arv efter
»ruinen» och Mazepa — avspeglar sig hos nationalskalden
Taras Sjevtjenko både i hans sorgliga levnadshistaria (i
livegenskap och i ryskt fängelse) och i hans patriotiskt elegiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
