Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gossen, som fick vänner på vägen. Med 6 teckningar av Louis Moe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på de hårda knutarna med sina små spetsiga
tänder. Han rev och slet i dem, så att hans
lilla kropp skakade, och det dröjde icke länge,
förrän Frans kände, huru det lossnade
omkring hans handleder och vrister, och plötsligt
föllo repen till marken, och han var fri.
— Å, du lilla välsignade djur! ropade han
och tog ekorren om halsen och kysste honom.
Nu är jag en fri och levande människa igen.
— Ännu ha vi gallerfönstret kvar, sade
ekorren. Men nu måste duvan hjälpa oss!
Och med ett hopp var han uppe i fönstret
och försvunnen.
Lille Frans stod och såg upp efter honom,
men plötsligt kunde han ej längre se
stjärnorna; det var något, som fyllde hela
fängelsefönstret, och nu såg han, att det var duvan,
som fladdrade mot järnstängerna. Hon kunde
icke komma in, men hon hade något i
näbben, som hon lät falla in genom fönstret. Det
klingade hårt mot golvet, och då han böjde
sig för att ta upp det, såg han, att det var
en fil.
— Den har jag tagit i Rynkebryns eget
fönster, där den låg och väntade på att göra
ont; nu skall den hjälpa dig ut ur fängelset,
sade duvan.
Nu hjälpte ekorren och duvan Frans att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
