Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prosa - Också en ateljéidyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Redan förr någon gång, då hon blivit förnärmad
eller råkat ut för en eller annan oväntad
missräkning, hade Milda iakttagit, att Adolf Pehrling
— för övrigt med ypperlig illusion — dolde sin
rätta sinnesstämning bakom en överdriven
glättighet. Hon gillade sättet, och tog lärdom därav.
Men nu, hur det kom sig, vållade det henne ett
hemligt, oförklarligt obehag. Det kändes ungefar
som samvetskval, men också som en oroande,
svidande ånger för hennes egen räkning. — —
Halvåret led mot slutet. En afton stack »chefen»
till »biträdet» ett nytt damporträtt och fnissade:
— Den tar jag! Den är den skönaste, jag
någonsin sett.
Milda sneglade flyktigt åt bilden och nickade:
— Ja» gör det, herr Pehrling. Tiden lider.
Fnissningen upphörde så sällsamt plötsligt. Han
strök till sig kortet, ner i en låda, till alla de
andra och med en vek, förändrad röst sade han:
— Nej, fröken Milda, jag vet ett bättre sätt.
Och det är, att ni stannar hos mig — som min
hustru. Vill ni det — eller — har jag misstagit
— Ja» svara inte strax — om ni vill ha
betänketid.
Nu såg Milda upp, och ögonen logo varmt
som aldrig förr. Chefen fick svar genast — det
svar han önskat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
