- Project Runeberg -  Järnhälen /
81

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Filomatklubben

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mig se glimtar av verkligheten, lika obehagliga som
odisputabelt sanna.

Som sagt, det kan aldrig ha funnits en sådan älskare
som han. Ingen flicka kan vistas i en
universitetsstad tills hon blir tjugufyra år utan att ha några
erfarenheter i kärleksväg. Skägglösa kandidater och
gråhåriga professorer hade gjort mig sin kur, atleter och
fotbollsheroer hade talat till mig om kärlek. Men
ingen av dem hade giljat till mig så som han. Jag
var sluten i hans armar innan jag visste det. Hans
läppar trycktes mot mina innan jag hann protestera
eller göra motstånd. Gentemot hans allvar skulle
det ha varit löjligt att komma med konventionell
flickvärdighet. Han tog mig med storm. Han friade
aldrig — han slog armarna om mig och kysste mig
och tog för avgjort att vi skulle gifta oss. Det blev
intet tal om den saken. Det enda som diskuterades
— och det skedde efteråt — var när vi skulle gifta
oss.

Det var exempellöst, det var nästan overkligt.
Men det höll Ernests sanningsprov — och jag
anförtrodde mitt liv åt det. Och det lände till min lycka.
Under vår kärleks första dagar greps jag ofta av
fruktan för framtiden vid tanken på hans stormande
kärleksförklaring. Men denna fruktan var grundlös.
Ingen kvinna har någonsin varit välsignad med en
blidare och ömmare make. Denna egendomliga
blandning av stormande häftighet och mildhet hade sin
motsvarighet i den blandning av tafatthet och
djärvhet som utmärkte hans sätt. Å, den där lilla
anstrykningen av tafatthet! Han övervann den aldrig, och
den var helt enkelt förtjusande. Hans sätt att röra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:27:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jarnhalen/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free