- Project Runeberg -  Järnhälen /
93

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Filomatklubben

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om. Och arméns fältrop är: ’Ingen pardon! Vi
vilja ha allt vad ni äga. Vi nöja oss icke med mindre.
Vi vilja ha maktens tyglar och människosläktets öde
i våra händer. Här se ni våra händer. Det är starka
händer. Vi ämna ta ifrån er regeringen, edra palats
och all er lyx och bekvämlighet, och sedan måste ni
arbeta för ert uppehälle alldeles som bonden på åkern
och den utsvultne och förkrympte skrivaren i edra
storstäder. Här se ni våra händer. Det är starka
händer!’»

Och medan han sade detta, sträckte han ut sina bägge
kraftiga armar, och de starka hovslagarehänderna
grepo omkring sig i luften likt örnklor. Som han nu
stod där med händerna utsträckta — liksom för att
med våld skingra den fientliga hopen framför sig —
var han en personifikation av arbetets majestät. Jag
lade märke till att auditoriet studsade inför denna
revolutionära uppenbarelse, så verklig, så mäktig och
hotande. Det vill säga, kvinnorna ryggade tillbaka
med skrämd uppsyn. Men icke männen. De voro av
den verksamma sortens rika, och de voro stridslystna.
Ett dovt mummel höjdes, fortfor ett ögonblick och
dog bort. Det var förebudet till ett vredesutbrott,
och jag skulle få höra det många gånger den kvällen,
detta morrande läte som förråder människans djuriska
natur och brutala lidelser. Och de voro omedvetna
om att de hade frambragt detta ljud. Det var kopplets
alldeles omedvetna morrning. Och då jag betraktade
deras förhärdade ansikten och såg stridslystnaden
glimma i deras ögon, insåg jag att de icke skulle lätt
låta beröva sig herraväldet över världen.

Ernest fortsatte sin attack. Han förklarade, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:27:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jarnhalen/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free