Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom Serbien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gamla Serbien över Donau och därigenom lade den
första grunden till Österrikes s. k. militärgräns mot
Turkiet. Och mitt emot kung Milans sarkofag står
monumentet över hans stammoder Ljubitsa Vukomanovitj,
furst Milosj’ gemål, som efter makens landsförvisning
måste fly till Ungern, där hon dog i armod.
Milans marmorkista står orubbad kvar, medan
träkorset över hans olycklige son Alexander slängts undan
i en skräpvrå. Sonens begravning skedde i tysthet en
sommarmorgon som en föraktad självspillings och
ledsagades av pöbelns förbannelser; när Milans lik fördes
till Krusjedol den kalla februaridagen 1901, stodo
tusentals bönder barhuvade hela vägen från Karlovtsi till
Frusjka Gora. Efter döden fick den arme Milan dock
en viss upprättelse. Hade han felat mycket i livet,
hade han ock lidit och förödmjukats mycket, och när
man obarmhärtigt bryter staven över hans sedeslösa
karaktär, glömmer man dock hans trots all hänsynslöshet
statskloka intelligens, som kunde misstaga sig om
medlen, men ytterst avsåg sitt lands väl, särskilt i ett
gott förhållande till den mäktige grannen i norr.
När jag lämnade Krusjedol, såg jag bäst, vilken
naturskön poesi låg i Milans sista tanke. Mörka stodo
Frusjka Goras branta skogssluttningar med de små
byarnas gråa fläckar, men utåt de slavoniska slätterna
i väster och de magyariska i norr glimmade vårgrönskan
och fruktträdens vita blommor i solskenet hitanför
Donaus breda slinga, och långt i söder syntes den
ruinkrönta toppen av Avalaberget bortom Rakovitsas
kloster.
I »Krig och fred» låter Tolstoj den unge Rostov
vid erinringen av Donau vid Enns utbrista: »Vad
himlen var ren, blå och djup! Hur solen strålade bländande
klart! Hur det glittrade där borta på Donaus lätt
krusade vatten! Och längst i fjärran de blånande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
