Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - 8. Den moderna konsten och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svullna. Med ena handen trycker hon en näsduk mot munnen,
och med den andra håller hon i ryggstödet af en stol, hvarpå står
en låda med blommor. Man ser ingen kista, inga sörjande anhöriga,
intet häftigt känsloutbrott. Bara de där svullna ögonen och den
hvardagliga rörelsen med näsduken! Dörren till ett rum bredvid
står öppen, och där synes intet, men den dämpade belysningen ger
en aning om flämtande vaxljus. Åt den sörjande kvinnan har
konstnären lånat sin hustrus anletsdrag, och han arbetade på detta
verk under intrycket af förlusten af sina två små söner. Han skref
själf därom: »Jag sökte länge efter en ren form för att uttrycka
denna moderssorg, och efter två år har jag nu (1884) stannat vid
detta. Om taflan ej blir såld, skall jag lugnt vända den mot väggen
och söka glömma den. Jag har gjort mitt.» Och Ivan Nikolajevitj
Kramskoj gjorde sitt ända till det sista: hunnen till 50 års ålder
efter umbäranden och sjukdom, greps han år 1887 vid penseln
af döden. . ,
Den andra bilden är Rjepins »Den förvisades återkomst». Genom
en öppen dörr, bakom hvilken tjänstefolket nyfiket tittar fram. har
en mager man i grof, sliten öfverrock stigit in och stannat, just
som den lilla familjen mer anar än igenkänner, hvem den skygge
främlingen är. Den äldre flickan vid klaveret ser nästan förskräckt
på den dystra uppenbarelsen; de båda yngre barnen, en gosse och
en flicka, se undrande upp från sina läxor, men i gossens
uppklarnande drag kan man skönja, att han nästan känt igen sin fader,
under det att hustrun rest sig upp och med ängslig tvekan stirrar
in i hans insjunkna ögon. Näppeligen kan man på duken få se
en dramatisk spänning så lyckligt löst utan att stelna eller urarta i
sceniskt effektsökeri. Det är en stor konst i dessa båda taflor. Nej,
det är inte längre konsten, utan verkligheten jag har framför mig:
ett helt lif af fröjder och sorger, af lång bidan och stumma lidanden
drager här förbi. Det är den stora naturen själf i konstens hölje,
likasom Eleonora Duse på tiljan.
Taflor böra ses med egna ögon, ej med andras, och dessa rader
hafva troligen större intresse för författaren än för läsaren, ty de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
