Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 8. En bortdöende värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saftiga grönska, lindens lummiga löfsal och sälgens silfvermatta blad;
här framskymtar den smärta björkens hvita, jungfruliga stam bland
den energiska ekens fantastiska grenskott; här höjer den mörka,
granen sin stolta krona, och här dallra askens akasie-liknande blad,,
under det att de låga, sumpiga stränderna garneras af vildhumle,,
lilja, valeriana, caltha och näckros. »Der liebe Gott geht durch den
Wald;»
Om vanliga byar kan det ej vara tal i ett sådant landskap.
Isolerade blockhus ligga här och hvar vid stränderna med
moss-lupna halmtak och lerväggar; takåsen prydes ofta med träornament
i form af hästhufvud. Med boningshuset sammanhänger vanligen
hönsgård jämte bikupa, och stallet är — båthuset. Men den fuktiga
jordmånen är synnerligt bördig. Mest odlas foderrofvor och
grönsaker; likaså lin, som kvinnorna om vintern bearbeta vid
spinnrocken under »Spinnten »-aftnar, då gamla wendiska sagor ännu täljas
och slaviska folkvisor sjungas. Här talas väl ännu i sägnerna om
svenskarnas framfart under det trettioåriga kriget; här framtrollas af
folkfantasien de mystiska andeväsen, som bevisa icke blott de slaviska
folkens samhörighet, utan ock deras indo-europeiska gemenskap med
germanerna: vodne jungfry (ryssarnas rusalkor, sydslavernas vilor);
blud, bud (personifikation af irrblosset); myrawa (sydslavernas moray
maran)\ kobud (tyskarnas Kobold); prezpoldnica, den wendiska
»middags-frun», som förgör alla, som vid middagen våga visa sig ute, i
synnerhet kvinnor — mycket annat opokazowanje (skrock) att förtiga.
Och om det förr i tiden sjungits:
»Konik stupa wotre,
Mjasec swesi bytre.
Lubka, njej si trach?» —
så är denna wendiska folkvisa ingenting annat än den tyska:
»Das Pferd reitet schnelle,
Der Mond scheint helle.
Liebchen, graut Dir nicht?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
