Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - Den eldsvåda, som ruvade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DF.N NYA DAGEN
249
händer! Trots lögnen och hatet skall man inte
lyckas skilja oss åt. Yi behöva er. Ni behöva
oss till våra samfällda andars och nationers
utveckling. Yi äro västerlandets båda vingar. Den,
som knäcker den ena vingen, förlamar den andres
flykt. Må kriget komma! Det skall dock ej
lyckas bända i sär våra sammanknutna händer
eller stäcka våra broderliga andars fria lopp.
Så tänkte Christophe. Han kände och insåg
till vilken grad de båda folken ömsesidigt
fulländade varandra, han insåg hur lama och halta
både deras konst, deras ande och deras
handlingar voro, om de måste försaka varandras hjälp.
Han, som härstammade från detta Rhenland, där
två civilisationers floder flyta samman i en end-i
ström, hade alltifrån barndomen haft en
förnimmelse av hxir nödvändig deras förening var. Under
hela hans liv hade det varit hans snilles
omedvetna bemödande att bibehålla jämvikt och
stadga hos de båda mäktiga vingarna. Ju rikare
han var på germanska drömmar, ju mer behövde
han den latinska ordningen och tankeklarheten.
Just emedan Frankrike var honom så kärt, var
det honom en verklig välgärning att där kunna
fatta sitt eget jag och begränsa sig. Endast i
Frankrike var han helt och hållet sig själv.
Han fann sig med jämnmod i att vissa partier
önskade skada honom. Han upptog inom sig de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
