Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försumpningen - De gingo in...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
170
j EAN-CHRISTOPHE
han till och med en djup sanning i den
ungdomliga låga som brann i ungmöns kyska och
upprörda hjärta. Men det som fulländade
förtrollningen var hennes bedårande stämma
— klar, varm och sammetsmjuk. Varje ord
ljöd som ett vackert ackord. Omkring varje
stavelse svävade en ljuv doft av vilda örter:
söderns skrattlystna dialekt med dansande
gungande takt. En Ofelia från trakten kring
Arles; vilken sällsam syn! Hon förde med sig
en smula av sin gyllene sol och sin yrande
mistral.
Glömsk av allt satte Christophe sig
bredvid den främmande unga flickan. Han kunde
ej slita ögonen från den vackra
skådespelerskan, vars namn han ej kände. Men publiken
hade inte kommit för att höra en obekant;
den lyssnade ej till henne och applåderade
endast när den kvinnliga Hamlet talade.
Christophe grymtade och kallade dem »åsnor»
— med en dov röst, som hördes på tio meters
avstånd.
Först sedan ridån fallit, erinrade han sig
den som satt bredvid honom, och då han
märkte att hon fortfarande var lika förlägen,
slog det honom att hans besynnerliga sätt
måtte ha skrämt henne. — Han bedrog sig ej:
denna unga flicka, som slumpen för några
korta timmar närmat till honom, led av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
