Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Båda barnen voro...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANTOINETTE!
25
nöje däri, att lian utan att vara helt och hållet
övertygad likväl roade sig med att låtsas
godtaga allting. Sålunda fortsatte han att om
påskaftonen speja efter kyrkklockorna som
rest till Rom på skärtorsdagen och som nu
skulle komma flygande tillbaka omvirade med
långa band. Han gjorde sig nog reda för att
det inte var sant, men han lyfte i alla fall
huvudet mot skyn då han hörde klockorna
ringa, och en gång inbillade han sig, ehuru
ban visste att det var omöjligt, att han såg en
av dem omslingrad med ljusblå band
försvinna bakom huset.
Han hade ett okuvligt behov att sjunka
ned i legendernas och trons värld. Han flydde
livet. Han flydde sig själv. Det plågade
honom att han var mager, blek och klen, han
tålde inte att man erinrade honom om hans
svaghet. Han närde en medfödd pessimism,
som ban utan tvivel fått i arv från modern;
den hade hos detta sjukliga barn funnit en
gynnsam jordmån. Men ban var inte
medveten därom; han trodde att alla människor
kände som han. Under fristunderna låste han
in sig i sitt rum, och i stället för att leka i
trädgården satte ban sig ned och skrev sitt
testamente.
Han skrev mycket. Han envisades i att
varje kväll i smyg skriva sin dagbok — han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
