Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avresan liknade en...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
JEAN-CHRISTOPHE
Men. fru Jeannin kunde inte besluta sig för att
gå. Antoinette märkte att Olivier skälvde och
hon sade till modern:
— Mamma, jag fryser!
De reste sig upp. 1 sista ögonblicket vände
sig fru Jeannin mot graven och viskade:
— Min stackars vän!
De lämnade kyrkogården vid mörkrets
inbrott. Antoinette höll Oliviers iskalla hand
i sin.
De återvände till det gamla huset. Det var
deras sista natt i det hem där de alltid sovit
varje natt, det bo där deras liv förflutit såsom
deras förfäders liv — dessa murar, denna härd,
denna jordtorva vid vilka familjens glädje
och sorg var så oskiljaktigt bunden, att det
tycktes som om dessa ting hörde till familjen,
utgjorde en del av livet... Man kunde endast
lämna dem för att dö.
Deras koffertar voro packade, de hade
beslutat att resa följande morgon med det
tidigaste tåget, innan bodarna ännu voro
öppna: de önskade undgå all nyfikenhet, allt
illasinnat prat — de kände ett starkt behov
att vara nära varandra, och dock gingo de
instinktmässigt var och en till sitt rum och
stannade där en lång stund. De stodo nästan
orörliga och glömde att taga av hatt och kappa,
de vidrörde lätt väggarna, möblerna, allt vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
