Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avresan liknade en...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
JEAN-CHRISTOPHE
sig den nattligt stora, kalla tystnad, då allt
levande — människor och djur — begärligt
sjunka ned i sömnens mjuka armar.
Antoinette hackade tänderna, både hennes hjärta
och hennes kropp voro genomisade.
Porten dånade i den frostkalla luften. Den
gamla jungfrun kom för att sista gången
betjäna sitt husbondfolk. Hon visade sig nu med
sitt beskedliga runda anlete inlindat i en sjal.
Hennes näsa var röd och ögonen voro fulla av
tårar. Hon blev mycket bedrövad då hon fick
se att fru Jeannin redan tänt i köksspiseln. —
Olivier vaknade då hon kom in. Hans första
önskan var att sluta ögonen, krypa under
täcket och somna om. Antoinette lade milt
handen på hans axel och sade halvhögt:
—• Olivier, nu är det tid.
Han suckade, öppnade ögonen och såg
systerns ansikte böjt över sig. Hon log
sorgset och smekte hans panna samt
upprepade:
— Nu är det tid att stiga upp.
Han lydde henne.
De lämnade huset — ljudlöst som tjuvar.
Alla buro de väskor och askar. Den gamla
jungfrun rullade kofferten på en kärra. De
kvarlämnade nästan allt vad de ägde och togo,
utom vad de hade på kroppen, endast med sig
några få kläder. Senare skulle några fattiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
