Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avresan liknade en...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
JEAN-CHRISTOPHE
igenom den disiga slöjan. De sågo på den
gröna sluttningen, täckt med halmtak, på de
immande, rimfrostvita fälten: det hade redan
blivit ett drömlandskap, avlägset och
overkligt. Då det försvunnit i en krök och
järnvägen fortsatte mellan tvenne banvallar kände
de sig äntligen säkra om att ingen observerade
dem, och de behärskade sig inte längre. Fru
Jeannin tryckte näsduken mot munnen och
snyftade. Olivier smög sig tätt intill henne;
ban lade huvudet på hennes knä och betäckte
hennes händer med kyssar och tårar.
Antoinette satt i kupéns motsatta hörn, vänd mot
fönstret och grät stilla. Deras tårar flöto inte
av samma orsak. Fru Jeannin och Olivier
tänkte endast på vad de lämnade. Antoinette
tänkte isynnerhet på allt det som väntade dem;
bon förebrådde sig detta, hon skulle helst
endast velat uppfyllas av minnena ... — Dock
hon hade nog rätt i att tänka x>å framtiden,
hon insåg tydligare deras läge. Både hennes
mor och brodern gjorde sig tusen illusioner om
Paris. Själv anade Antoinette föga vad som
väntade dem. De hade ännu aldrig varit där.
Fru Jeannin inbillade sig, att hur bedrövlig
deras ställning än var, fanns det dock ej skäl
till verklig oro. Hon hade i Paris en syster,
som gift sig med en förmögen framstående
jurist, och hon räknade på hennes hjälp. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
