Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hela deras liv...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
99
ständig kamp som varje dag började om igen.
Olivier sade alla möjliga dystra och bittra ting,
och då ban en gång yttrat dem var han lättare
till sinnes; han brydde sig föga om ifall han
betungade systern. Mycket senare märkte han
hur han tröttade ut henne. Han tog hennes
krafter och göt in i henne sina egna tvivel.
Antoinette visade ingenting därav. Av
naturen oförskräckt och glad tvingade hon sig till
att förbliva skenbart glättig även då all
hennes munterhet längesedan var försvunnen. Hon
hade stunder av djup utmattning, av uppror
mot den ständiga försakelse som hon vigt sig
till. Men hon fördömde dessa tankar, hon ville
inte analysera dem; de kommo trots hennes
vilja och hon bekämpade dem. Bönen hjälpte
henne utom vid de tillfällen då hjärtat inte
förmådde bedja utan var liksom uttorkat. Då
stod inte något annat medel till buds än att
tyst, feberaktigt och skamset vänta tills nåden
återvände. Under sådana stunder stängde
Antoinette in sig i sitt rum och först då krisen
var överstånden visade hon sig ånyo, leende,
litet värkbruten, mildare än någonsin som om
hon förebrått sig sitt lidande. Deras rum
gränsade till varandra, sängarna stodo mot
samma vägg och de kunde halvhögt prata
tillsammans. Då de voro sömnlösa knackade de
sakta i väggen, vilket betydde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
