Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon reste. Under det...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
JEAN-CHRISTOPHE
nåde över sin feghet. För resten så snart han
skrev till henne var det en sådan lycka att
samtala med henne, att han ett kort ögonblick
glömde sina lidanden. Han inbillade sig se och
höra henne. Han talade om allting för henne.
Aldrig hade han då de voro tillsammans talat
så varmt och innerligt. Han kallade henne:
»Min trogna, min tappra, min kära lilla
syster.» Det var riktiga kärleksbrev.
De omgåvo Antoinette med sin ömhet, de
bringade henne den luft hon behövde för att
andas. Då de inte kommo om morgonen vid
den utsatta tiden var hon alldeles olycklig.
Två eller tre gånger hände det att Grünebaums
av likgiltighet eller — vern vet? — av en elak
lust att retas med henne, glömde att
framlämna dem förrän på kvällen eller till och med
nästa morgon; oron gav henne feber... Till
nyårsdagen fingo de utan att ha kommit
överens därom samma idé: de överraskade varandra
med ett långt telegram — (det blev dyrbart)
— som anlände till dem begge vid samma
timme. — Olivier fortsatte att rådfråga
Antoinette angående sina studier, att delgiva henne
sina tvivel. Antoinette rådde och
uppmuntrade honom, inblåste i honom sin egen styrka.
Hon hade likväl inte ens tillräcklig kraft
för egen räkning. Hon förkvävdes i detta
främmande land, där hon inte kände någon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
