Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antoinette hade inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
JEAN-CHRISTOPHE
för sent. De skyndade sig med feberaktig
iver. Vid stationen blevo de knuffade bit
ocb dit, och slutligen instuvade i en andra
klassens kupé, där de inte en gång hade plats
att stödja huvudet om de ville sova. — (Det är
en förmån som den franska demokratiska
trafikstyrelsen vägrar mindre väl lottade
resenärer, på det att de förmögnare må ha
nöjet att ensamma njuta av dessa
bekvämligheter.) — Olivier slöt inte ögonen en
sekund, han var ännu orolig över att de
möjligen inte voro på rätt tåg, och han spejade
ängsligt efter namnet på varje station.
Antoinette halvslumrade, hennes trötta huvud
följde vagnens skakningar. Olivier betraktade
henne vid taklampans matta, begravningslika
sken. Han blev plötsligt slagen av
förändringen i hennes drag; ögonen voro insjunkna,
den ännu barnsliga munnen hade ett trött
uttryck, hyn var gulaktig och små fina rynkor
voro inristade i kinderna, som buro märken
efter alla sorgens dagar, alla prövningar och
missräkningar. Hon såg åldrad och sjuk ut
— och i sanning hon var gränslöst trött. Om
hon vågat skulle hon uppskjutit avfärden, men
hon ville inte störa broderns nöje; hon
inbillade sig att hon endast var tillfälligt
utmattad och att lantluften skulle återställa
henne. Ack, vad hon fruktade att bliva sjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
