Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antoinette hade inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
147
tjugu minuter stanna andfådd och med hårt
klappande hjärta. Han fick då göra sina
utflykter allena — små beskedliga
bergbestigningar, som likväl höllo henne i ständig oro
tills han var hemma igen. Ibland
promenerade de stilla tillsammans. Hon stödde sig på
hans arm och de pratade, isynnerhet han, som
med ens blivit mycket meddelsam, ban beskrev
sina planer, skämtade, skrattade. Från vägen
halvvägs över dalen sågo de vita skyar spegla
sig i den orörliga sjön; båtarna flöto på vattnet
som insekter på en liten damm. De inandades
den ljumma luften och lyssnade till
hjordarnas klockpingel, som fördes av vinden från
fjärran, blandat med en doft av nyslaget hö
och varm kåda. De drömde om det förflutna,
om framtiden och om det nuvarande, som
bland alla drömmar syntes dem vara den mest
overkliga och berusande. Ibland smittades
Antoinette av broderns glada lynne; de sprungo
i kapp och kastade gräs på varandra. En gång
såg han henne skratta som förr i världen då
de voro barn. Han hörde åter hennes sorglösa
skratt, genomskinligt som en porlande källa.
Det var många år sedan ban hört det sist.
Oftast stod likväl Olivier inte emot nöjet
att företaga långa vandringar. Han hade nog
litet samvetskval och en gång senare skulle
han komma att förebrå sig, att han ej bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
