Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åntoinette fick nu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
155
Med stort mod sökte hon återtaga sina
sysselsättningar, att läsa, att spela, att vända
åter till sina favoritböcker... Ack vad
Shakespeare och Beethoven voro tomma utan
honom!... Ja, visst var det vackert... Men
han var ej längre där. Till vad nytta är
skönheten, ja, till och med glädjen, om man inte
får njuta av den i den »andres» hjärta.
Om hon varit starkare skulle hon sökt att
bygga upp sitt liv, att skänka det ett nytt
innehåll. Men hon var utsliten. Nu då
ingenting tvingade henne att trots allt hålla sig
uppe bröts hennes viljekraft. Hon föll ihop.
Sjukdomen, som redan under ett år banat sig
väg och endast genom hennes energi hållits
tillbaka, fick nu fritt lopp.
Ensam hemma tillbringade hon kvällarna
vid den slocknade elden. De sorgsna tankarna
gnagde henne, hon orkade inte tända elden,
hon orkade inte lägga sig. Hon satt kvar långt
in på natten, hon domnade ibland bort, drömde
och frös. Hon levde om sitt liv, hon var med
sina kära döda, hon såg alla sina brustna
illusioner; och ett hemskt svårmod bemäktigade
sig henne då hon tänkte på sin förlorade
ungdom — utan kärlek, utan hopp om kärlek —
en dunkel, dov smärta som hon knappt ville
erkänna... Ett barn skrattade ute på gatan
... ett barns små fötter trevade och stapplade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
