Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åntoinette fick nu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
157
gänglig, då man ser ut att vara likgiltig för
de ting som rörde en förr och som en gång
åter skola beröra en. Gamla människor tyckas
ibland taga friskare intryck och njuta mer
helt av naturen och livet än ungt folk mellan
tjugu och trettio år. Man säger ofta att de
unga äro mindre unga till hjärtat, att de
redan äro blaserade. Oftast är det ett misstag.
Det är inte emedan de äro blaserade som de
tyckas okänsliga. Deras själ upptages
uteslutande av lidelser, personlig äregirighet, begär
och fixa idéer. Först då kroppen är utsliten
och ingenting finnes mer att vänta av livet
få de osjälviska intressena åter sin rätta plats.
De barnsliga tårarna, vars källa tyckts vara
utsinad, springa åter fram. — Olivier var
förströdd av tusen småsaker och främst av en
löjlig liten passion — sådant skedde oavbrutet
— som snärjde honom till den grad att han blev
blind och kall för allt annat. Antoinette visste
inte vad som försiggick i broderns inre. Hon
såg endast att han drog sig ifrån henne. Felet
låg inte helt och hållet hos Olivier. Ibland
gladde det honom att komma och prata med
henne. Han steg in och strax blev han
avkyld. Hennes ängsliga tillgivenhet, hennes
ivriga tillmötesgående, den feberaktiga oro
med vilken hon hakade sig fast vid honom och
insöp varje hans ord — övermåttet av ömhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
