Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På söndagsmorgonen då...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
JEAN-CHRISTOPHE
lyfte hon sig upp litet, höll hans huvud mellan
sina händer och sade:
— Ack, Olivier... Olivier!...
Hon tog från sin hals en liten kedja med
en liten medalj och hängde den om broderns
hals. Hon bad biktfadern och läkaren om att
taga vård om hennes käre Olivier. Hädanefter
levde hon endast i honom. Vid dödens rand
flyktade hon in i hans liv som i en grönskande
ö. Stundtals var hon berusad av en djup
hemlighetsfull exaltation. Hon var oberörd av sitt
lidande, sorgen hade förvandlats till glädje —
en gudomlig glädje, som strålade ut ur hennes
mun och ögon. Hon upprepade gång på gång:
— Jag är lycklig!...
Hon domnade av allt mer och mer. I
medvetandets sista stunder rörde sig hennes
läppar, hon läste sakta upp någonting. Olivier
kom fram till hennes huvudgärd och böjde sig
ned över henne. Hon kände igen honom och
smålog svagt. Hennes läppar fortforo att
röra sig och ögonen voro tårfyllda. Man
kunde inte urskilja vad hon ville säga.
Äntligen hörde Olivier — svagt som en fläkt — en
rad ur en gammal kär sång som hon ofta
sjungit för honom:
7 will come again, my sweet and bonny, 1 will
come again.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
