Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
lamporna kunde stickas in i kalkarna, så att
ljuskällan blev fullkomligt dold. Det är ju att öda
ljus, sade förmannen och det var så. Men
fröken Agneta blev nöjd, hon avgjorde saken utan
tvekan, hon tog hela ansvaret på sig. Och hon
kunde inte låta bli att i förbigående säga nådigt
till montören: det var ju en god idé.
— Ja, svarade han, jag tycker om elektriskt
ljus, men inom vissa gränser, fröken.
— Såå? sade Agneta.
— Om jag nånsin sett maken till högfärdig
jänta, tänkte Allan, för det man är arbetare, så
får man ingenting tycka, förstås.
Agneta hade många plikter. Hon skötte
räkenskaperna, gjorde uppköp, bestämde
matsedeln i enlighet med de principer, i vilka hon
uppfostrats.
En dag klagade hushållerskan för henne: jag
vet inte vad det är för en slyngel, den där lille
montörn.
— Vilken montör?
— Han som visslar. Han säger ingenting
om maten, men han äter inte mycke av den, och
han har massor av konservlådor därnere, som
han värmer på eget spritkök kan tänka och sätter
i sig och bjuder de andra och sätter upp dem.
Agneta rätade på sig. Det sårade henne, att
matsedeln på Plogstad, patriotiskt kraftig och
enkel, inte dugde åt den där spolingen. Pappa
hade förstås alldeles rätt i vad han så många
gånger sagt om arbetarnas granntyckhet.
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
